Sekunder som upplyst
Vattnet rinner i rännilar nerför min pojkes mjuka ansikte. Ungefär var tjugonde sekund tar han några kliv åt höger för att torka dropparna ur ögonen. Då och då utbrister han ”det här är så skönt mamma!”. Jag håller med. Duscha är, likt alla andra aktiviteter som involverar vatten, bland det bästa jag vet. Just därför blir de ord som snart ska komma ur min mun så orimliga. Så out of character.
Det stora njutet har precis börjat när jag hör mig själv säga att vi snart måste sluta. ”Varför då?” undrar min pojke. Med programmerad stämma förklarar jag att vi måste tänka på hur mycket vatten vi använder, att jordens resurser inte är oändliga och att vi alla måste ta vårt ansvar. Tydligen även en lockig liten solstickan med gråblåa hundvalpsögon.
I samma stund som orden kommer ur min mun vill jag vira duschslangen runt min rättfärdiga hals. Nej. Jag vill vira duschslangen runt det som är verkligheten min son växer upp i.
I snart fem år har han funnits utanför min kropp. Hälften av dem har han levt i skuggan av en pandemi. Virus finns med i topp fem över saker han gillar att rita. Avbokade häng med kompisar och familj har varit tema under jullovet. Det är väl okej, han överlever det. Ingen i hans liv har blivit allvarligt sjuk eller dött, men det är ändå ett liv färgat av pandemi.
I en annan del av hans livs färgskala finns klimatkrisen, den har varit där från start. Även om ingen pratar direkt med honom om alla de potentiella hot det innebär, så finns det närvarande, överallt. I det allt mer medvetna återbruket på förskolan, hans föräldrars icke-vilja att flyga, den införskaffade elbilen och nu i den avbrutna njutning som bara varma strålar från en dusch kan ge.
Det är klart, mycket av det ovan är bra och nödvändiga saker. Vem bör inte kunna bygga ett fullskaligt julgranspynt av enbart återvunna hushållsprodukter? Elbil är rätt kul och visst är det bra att vara medveten om våra sjunkande vattennivåer. Men det är något så utmattande med att om och om igen behöva säga “jag vet att det är kul och härligt men nej, vi måste sluta pga potentiell hotfull anledning”.
Jag är så jävla trött på att säga nej. Inte bara till min son, till livet.
😑
Men kanske är det här bara är ett helt normalt föräldraskap? Kanske var det lika mycket förmaningar och varningstrianglar när jag växte upp? Men de var av en annan karaktär. Som fjärdebarn uppvuxen i Rotebro på 90-talet var den största farorna mat uppvärmd i mikrovågsugn, Christer Petterson och TV3. Det var inte så mycket domedag över det.
Tänk om jag kunde byta med mina föräldrar. Eller ännu hellre – byta med någon ovetandes lycklig sate längre bak i tiden. När rökning, gärna i kombination med amning, var ofarligt, Domus dominerade alla centrum, oskyddat sex inte var värre än ett handtag, bilbälte var ett dåligt skämt och uttrycket knark inte var påkommet än. I min naiva fantasi vill jag tro att det var så mycket mer lust och ja än rädsla och nej.
Ångan stiger i badrummet. Vi duschade visst inte så kort som mitt dåliga samvete säger. Och tur har jag, för min pojke är på strålande humör och säger att han älskar att duscha, imorrn ska han göra det med pappa. Vad vore livet utan solstickans obotliga optimism?
Tonerna av Seventeen Going Under golvar mig i samma stund som jag öppnar badrumsdörren, tränger sig in genom huden och börjar vibrera i varenda cell. Doften av stekt vitlök rusar in i min näsa och gör det omöjligt att vara någon annanstans än just här. Inga nej eller hot om potentiella faror existerar. Bara basen från musiken och doften som kittlar de små håren i min näsa.
Och för några sekunder är jag i precis det mina meditations- och yoga-gurus på internet försöker lära mig. Här och nu, i hallen mellan badrum och vardagsrum, står jag och är upplyst. Jag förstår att det här är allt vi har, allt vi vet. Nuet precis som det är. Innan var skit, efter kommer förmodligen vara detsamma. Men det spelar ingen roll.
För just här, just nu. Med musik som vibrerar i min kropp, doft av stekt vitlök och mina män runt hörnet, är livet precis som det ska vara.
