Livsavbrott

World mental health day, DN skriver om hur pandemin har påverkat den psykiska ohälsan i världen och vi har börjat stoppa ner vårt liv i flyttkartonger. För två nitiska pedanter är det begynnande flyttkaos som växer fram inför våra ögon, förvånande välkommet. Det är rätt skönt att låta jackan ligga kvar på golvet och placera ett par gummistövlar i storlek 26 på bakmaskinen i köket. Ingen bryr sig. Det är som att vi är Oasis på ett hotellrum minus knarket och de obscena broderliga bråken.

Min kille kommer upp från förrådet, säger att han ska åka till tippen nu och “Just det, jag hittade det här”. En grön plastficka, innehållande en bibba papper med tre plastgem i olika färger i varje kant. Mina journaler.

😶

Det är inte på något sätt så att jag har glömt att jag har varit sjuk, tvärtom. Den vetskapen finns med mig överallt och jämt. Ibland som en sorg och rot till smärta, men oftare som en påminnelse om vad som är viktigt för mig och hur stark jag är. Sinnesjukt (LOL) stark.

Ändå är det så speciellt att få den där gröna plastfickan i min hand. Det är som att jag står och håller i manuset till Gökboet och visst verkar det underhållande, men jag fattar inte riktigt vad det har med mig att göra.

Jag lägger mig på soffan, tar bort gemen och börjar läsa berättelsen om en patient på Danderyds sjukhus. Och jag fattar ganska snabbt att den här patienten är rejält sjuk, enligt journalen blir det dessutom snabbt värre. Jag läser vidare, är på sida 5 nu, och märker att det börjar kännas konstigt i bröstet. Det står om bältesläggning, vanföreställningar, mediciner som vägras tas och grandiosa idéer. Jag mår lite lätt illa men fortsätter ändå läsa och tar mig igenom hela bibban.

Puh.

Bibban läggs på soffbordet och jag tittar upp i taket. Det är så ofattbart att patienten jag precis har läst om har varit jag. Samtidigt vet jag, med varenda cell i min kropp, att det var jag. Det är snart 12 år sen de där journalerna skrevs och ändå går en obeskrivlig känsla av panik och äckel genom min kropp när jag läser “patienten bälteslagd 23:56”.

Jag suckar och blicken glider ner från taket, färdas över mitt vardagsrum aka flyttkaos. Symboliserat i saker ser jag mitt liv. Både det som var innan journalen men framförallt det som följt 12 år efter. Barnkläder, herrskor, en orientalisk matta, böcker och åter igen böcker, foton, tavlor, en dammig flaska Campari.

Framför mig ser jag livet som jag har levt och som jag lever. Sommaren 2009 blev jag fruktansvärt sjuk. Den sjukdomen höll mig i ett stenhårt grepp till våren 2010 då den kastade iväg mig, nedbruten och omtumlad med en tatuering for life: bipolär sjukdom. I mitt vardagsrum finns ärren från det som hände då, men framförallt finns tydliga spår av det som hände sen.

Min sjukdom bröt ner mig totalt, men utan det livsavbrott det innebar att vara sjuk, hade jag aldrig kunnat bygga upp mig själv till den människa jag är idag. Det liv jag ser framför mig i mitt vardagsrum hade inte varit möjligt utan mitt livs prövning – en tanke jag tycker om att tänka när jag ligger här på soffan på World mental health day, lite skakig av att ha läst mina gamla journaler.

Psykisk ohälsa är ett rent och skärt helvete. Tystnad, stigma och okunskap är fortfarande alltför vanligt och livsfarligt. Med öppenhet, stöd och rätt hjälp i rätt tid kan lidandet minskas och liv räddas.

Skörhet behöver inte vara synonymt med svaghet, tvärtom – med rätt hjälp kan det bli en människas största styrka 🙋‍♀️✌️.

Power tune 👊❤️