Könsord broderat på ett stycke linneduk

“JAG VILL INTE!!!!!! ”. Med rödkantade ögon som om och om igen fylls av nya tårar, vrålar min son ut sin ilska och förtvivlan. “JAG VILL INTE HELLER!!!!”, vill jag vråla samtidigt som jag slänger mig ner på golvet och kränger min kropp i upproriska rörelser till ljudet av min högljudda gråt. Men eftersom jag är vuxen och förälder klär jag mig i mitt obligatoriska psykopatleende, skräddarsytt för att visa mitt barn att jag är lugn, allt kommer bli bra och världen är precis som den ska vara.

🥴

Det är första måndagen efter semestern. För mig och min son: mayhem. Det finns egenskaper och sidor hos mig själv jag kan önska har förts över till min son med modersmjölken. Min svaghet för det skrivna ordet, en fallenhet för att kunna spontanrimma any given second och min livslånga kärlek till havet är några av dem. Mitt återkommande låga blodsocker, riviga hormonhumör och ovilja att se nya filmer eftersom jag inte orkar bli besviken, är egenskaper jag mindre önskar honom. Att mentalt behöva bestiga Mount Everest varje gång det nalkas förändring och som en följd av det H-A-T-A att återvända från semestern, hade jag gärna besparat honom. Men han är min son, jag hans mamma och här står vi nu. Måndag mayhem morgon.

Egentligen har jag inte så mycket problem med min sons högljudda gråt. Jag förstår den. Till hundra procent. Jag tycker också det är helt orimligt att vi ska vara tillbaka i stan och leka vardag. Varför ska barfotafötter med hårda fotsulor och rufsigt hår tvättat av inget annat än salta bad, bytas ut mot rena sneakers och schampodoftande tråkigt släta lockar? Varför ska bekymmer som “vilken pittoreska gårdsbutik ska vi handla på idag då”, bytas ut mot själadödande veckohandling på ICA Maxi? Och varför ska dagarna gå från att vara lull-lull till att bli ett enda stort schema med tider att passa?

Kontrasten är så hård. Att vara på semester är som att ta av sig alla lager hud och gå runt helt oskyddad, bara det att det gör inget för hela världen är inlindad i sockervadd. Allt smakar sött och inga stötar gör ont. Men så fort semestern är slut måste en genast klä på sig sitt skyddspansar för att inte gå sönder av hysterin som råder i det tillstånd vi kallar vardag. Okej, det är kanske inte så illa när en väl är tillbaka i hjulet, men nu? Nu står vi här, min son och jag, med bultande hjärtan och försöker förstå hur vi ens ska ta oss in i det där hjulet igen.

Hur gör en för att orka? Hur ska vi orka? Jag vet ju såklart någonstans att vi kommer det. 35 år av ofrivillig KBT i förändring har lärt mig att det går över. Men min son vet inte det. Så då är det upp till mig som förälder att så länge det krävs visa empati, lyssna på gråt och klä mig i det övertygande psykopatleendet.

Just den här morgonen är det extra jobbigt. Gråten och klagan går igenom pansaret som inte riktigt anpassats till city life än. Psykopatleendet övertygar inte nog. Jag går med tunga steg hem från förskolan och undrar om det verkligen är så här vi ska leva nu. Är det här vad dem kallar att leva life? Snarare att leva icke-life. Jag låser upp dörren och muttrar något om jobbigt och skit till min kille på vägen till datorn.

Så lyfter jag blicken och där hänger den. Sommarens, nej livets, förvärv. På en linneduk, omgiven av de mest delikata nyponkvistar, står broderat i gammeldags typografi: kuk.

Det är precis vad jag behöver se just nu. Ett ironiskt stycke konst som säger som det är, varken mer eller mindre. Jag ler och gläds åt det faktum att det finns någon som förstår mig. Som också fattar behovet av att få klä livet i vad det så många gånger är - könsord broderat på ett stycke linneduk.

🤘 🤙 🤲 🖖

* Episk musik att runda av läsningen med *