Jag gråter på jobbet

Vi har möte, min kollega och jag. Inga konstigheter, ett vanligt möte på en vanlig tisdag. Men så någonstans där mitt i prat om strategi och kommunikationslösningar märker jag att jag gråter. På jobbet, mitt framför min kollega som också är min chef. Det har aldrig hänt mig förut, alltså nej. Jag må vara ett inbitet fan av tårar men jag gråter INTE på jobbet. Ändå sitter jag där med lätt darrande röst och fuktiga ögon.

Jag gråter på jobbet men det är inte för att min chef precis sagt något dumt eller pressar mig in i förbannelse. Tvärtom, hon är förstående och stöttande på ett sätt jag önskar att allas chefer skulle vara. Kanske är det därför jag gråter? För att hon är snäll mot mig och ser mig. Fast nej, det ligger mer bakom mina tårar. Mycket mer.

Jag gråter för att jag har tagit slut. För att all energi jag brukar ha i mitt system är placerat någon annanstans. Hos andra personer, på andra platser, i andra tankar. Överallt annanstans förutom i mig. Jag är som en tom gammal rynkig plastpåse som ligger hopknölad i en överfull papperskorg på en gata i stan. Jag har noll kvar att ge.

Jag gråter för att jag tror att min största uppgift är att finnas till för alla andra. Att vara den bästa mamman, partnern, vännen, kollegan, dottern, systern och medmänniskan jag någonsin kan vara. För är jag inte det så räcker jag ju inte till?

Jag gråter för att jag inte hinner träna. För att jag vet att jag borde eftersom en mår bättre av det, men ändå får jag inte till det. Jag orkar inte, hinner inte. I ett desperat försök att hinna går jag upp svintidigt för att få till mina springturer. Som ett resultat sover jag för lite eftersom timmarna inte räcker till och börjar per automatik stressa över sömnen.

Jag gråter över kroppshetsen som jobbar vägg i vägg med träningsångesten. Den som får mig att kritiskt granska min morgonkropp i badrumsspegeln. Som säger åt min mage att dra in sig lite mer trots att det inte går eftersom det legat en fyra kilos bebis där i. Livmodern, eller vad det nu är, har liksom expanderat for good. Samtidigt gråter jag över viktminskningen som blev en följd av mitt magsår och de kilon som inte verkar vilja komma tillbaka efter det. Även när det blir vad jag tror är rätt så blir det fel 🤦‍♀️

Jag gråter för att jag inte hinner skriva. Det som jag vill allra mest men som jag bortprioriterar mer och mer. Jag hånskrattar åt skrivarkursen jag trodde att jag skulle hinna gå men som jag nu hoppar av 70% in i kursen. Det finns ingen tid, det finns ingen ork. Ute på vägen ser jag min skrivarlust lyfta tummen och hoppa in i första bil som stannar.

Jag gråter för att jag inte minns när jag gjorde något kul sist. Alltså kul som i bara för mig, för att jag finner nöje i det. Inte för att det är vad jag tror att min kille blir glad av, vad min son behöver eller vad min mamma önskar. Vad är ens kul? Jag minns inte riktigt. Så jag gråter ännu mer.

Jag gråter för att jag inte vet om jag vill ha fler barn. För att jag flera minuter, om inte timmar, varje dag tänker på hur jag vill göra. Om jag kanske ändå vill, fast jag känner väl egentligen att jag inte vill, men det är ju ändå tydligt att jag borde. Om inte annat för min sons skull, han får ju inte bli… EN-SAM-BARN 😱 Och tänk så mycket lättare allt blir om jag bara slutar grubbla och följer normen. Två barn står ju hand i hand och väntar runt hörnet, så vad väntar jag på?

Jag gråter för att vi ska flytta ut på landet. För att jag inte vet vad som väntar. För att jag är livrädd och dränerad av att spekulera och svara på frågor om något jag inte vet. Och för att jag inte vet om jag ger min son den största gåvan eller förstör hans liv för alltid. Det hade varit så mycket enklare om vi bara valde att stanna kvar.

Jag gråter för att det är så mycket jag inte vet men tror att jag måste veta. För att jag tror att jag måste bära världen på mina axlar. Om det inte är mitt ansvar, vems är det då?

Duktig flicka gör sin plikt.

Så jag kör och jag trycker på. Lägger in ytterligare en växel fast jag vet att växellådan redan är paj. Och då gråter jag ännu mer för jag vet att jag borde stoppa. Lägga i handbromsen och deklarera paus. Men hur ska jag kunna göra det när allt är upp till mig?

Cirkeln bryts till slut av min kropp som säger ifrån. Jag vaknar med en känsla av tung tredagars-bakfylla trots att jag bara druckit en öl kvällen innan. Det är min signal, mitt inre veto och jag fattar på en gång - en av fördelarna med att ha varit deprimerad och veta hur det känns att bränna skiten ur kropp och själ. Jag har gått den vägen och kommer inte göra det igen.

Så vad gör jag då? Hur löser jag allt som är knas med mig, livet och världen?

🤷‍♀️

Just nu har jag parkerat i en solstol hos min syster (tack livet för syster 🙏) där ingen kräver mig. Nån gång kanske även jag slutar kräva mig. Tills dess tänker jag ligga här, sippa på en kall och lyssna på Freedom.

Yolo 🖖