Vad är det för fel på oss?

08.03 och vi bråkar. Vi ska åka till landet idag, något som känts som en utopi med tanke på pågående virusdiktatur. Stämningen borde vara uppsluppen, pirrig, näst intill euforisk. Men vi bråkar. Vår nästan 4-åriga son har ställt sig upp i kökssoffan och säger till oss att ”sluta tjafsa för annars hinner vi inte”. Well said och bra poäng men det skiter vi i. För vi bråkar.

Det här är så typiskt oss. Nej vänta. Det här är så typiskt oss att det sitter intatuerat i vårat numera gemensamma par-DNA. Vi ska alltid bråka. Alltså inte alltid som i jämt och varje dag. Vi har det bra rätt ofta, svinbra vissa dagar. Han är fortfarande min människa och jag hans. Men så fort det ska göras något. Så fort vi ska iväg på något det längtats till, något som potentiellt kan bli härligt, då ska det bråkas. Det är som att anspänningen inför det som ska hända, förväntan på det som kan bli, blir för mycket för oss båda och så tar vi ut det på varandra.

Vad är det för fel på oss?

Den frågan och tusen andra tankar gör bråket kl 08.03 vid frukostbordet 100% jobbigare. Som att det inte är jobbigt nog att faktiskt bråka, så börjar jag värdera det faktum att vi gör det. Tankar som att ”vi borde inte”, ”nu måste vi skärpa till oss” och ”vi är världens sämsta föräldrar, ring BRIS någon” saltar känslan av jobbighet. ”Inga andra par håller på så här”, ”alla är lyckliga just nu enligt Instagram” och ”varför blev vi ens ihop” får känslan att pika i ett moln av hopplöshet.

Går det ens att ta sig vidare från det här?

På ren och skär instinkt lyckas vi få ihop det sista av packningen och under mutter och svald ilska trycka ihop den och oss i den överfulla bilen. Sen följer några timmar av sedvanlig spänd tystnad. Min kille gör ett halvhjärtat försök till att försonas. Jag är fortfarande bråknödig och snäser av. Vi kopplar alla in oss på olika digitala enheter och en distanserad tystnad sänker sig över bilen.

Jag lyssnar på geniala Ångestpodden och får en stund att reflektera. Och så någonstans i avsnitt 289 sägs de förlösande orden: ”den förväntade bilden av livet”.

Och där har vi den. Anledningen till att vi så ofta bråkar när vi ska göra något kul, något vi längtat efter. För-väntan. Detta livsfarliga lilla ord som kan rasera varje människas innersta dröm. För hur ofta blir det som vi förväntar oss att det ska bli? Vad händer om det inte blir som vi önskar? Och hur hanterar vi när våra förväntningar krockar med varandra?

I förväntan finns också förklaringen till mina tankar om vad vi borde och hur alla andra är. Det maximerar smärtan och jobbigheten i att vi bråkar. Själva bråket i sig blir irrelevant och spelar mer av en biroll i det drama som utspelas mellan oss och i mig. I skrivande stund minns jag inte ens vad vi bråkade om.

🤷‍♀️

Så vad säger en till mig, till oss och till alla andra par som bråkar kl 08.03 vid frukostbordet timman innan avresa?

Klart. Ni. Bråkar. Det ingår i ekvationen förväntan + relation = att vara människa. Äg bråkandet. Bråka 4life. Yolo. Eller vilka andra samtida klyschor en nu vill använda för att avdramatisera de arga fraser som frästs ut genom sammanbitna käkar. “Jag andas, alltså finns jag” är titeln på en bok av Carolina Cederquist. “Vi bråkar, alltså är vi ihop” ska titeln på boken om oss vara.

Vad är det för fel på oss? Absolut ingenting.

😘, mon amour.