Min ångest får inte plats
Det är en stor dag. Stor för min son, stor för mig. Stor för hans pappa? Förmodligen men vet ej, jag är 100% i min och min sons upplevelse.
Idag ska han gå på sitt första kompis-kalas. Han har alltså blivit utvald och bjuden. Det är stort. Inte minst för den ömma modern aka jag, som fick en tår i ögat när inbjudan kom. En skulle potentiellt kunna tycka att det är lite löjligt av mig att bli så glad, men hej. Det är mitt lilla barn som uppenbarligen har kompisar. Det ÄR stort. Hade vi levt under mammut-tiden hade det här inneburit överlevnad. Att få ingå i flocken. Och eftersom hjärnan tydligen befinner sig där även 2021 – who can blaim the ömma moder? 🤷♀️
Så vi är peppade och glada, tycker att det här ska bli spännande. Men är det hela sanningen? Nja. Bakom det som är kul ligger det som för oss föräldrar är mindre kul. Att följa med som bihang på kalaset, med andra ord: kallprata 🥶. Med andra föräldrar 🥵.
Det här är min och min killes gemensamma akilleshäl. Vår sämsta gren. Vi hatar kallprat. Alltså nej. Vi haaaaatar kallprat. Vi blir hellre kölhalade än kallpratar. Ger hellre Donald Trump en stöttande kram än kallpratar. Trycker tio citroner varvat med stekhet chili än kallpratar. Det är inte det att vi är dåliga på det. Oh no, väl på plats i situation kallprat levererar vi alltid. Med bravur. Men det äcklar oss, ger oss rysningar på ryggraden. Blotta tanken på kallprat framkallar mentala hulkningar.
Beslutet om vem som ska gå på kalaset sparar vi till rimliga 43 minuter innan det är dags för avfärd. Med lite lätt leende och sammanbitna käkar för att vår son inte ska uppfatta någon som helst dålig stämning, väser vi våra olika argument för varför den andre bör gå. Jag vet inte hur det går till, men på något sätt vinner min kille. Det blir alltså jag som ska gå på kalaset.
Jag skulle ljuga om jag sa att det bara känns skit, för det gör det inte. Det är klart att jag vill se min ljuvliga lilla son på kalas med sina kompisar. Men det där stundande kallpratet sköljer över mig likt en oönskad kalldusch en rå morgon på landet i februari. Brrrr. Jag vill inte. Vilka är dom andra föräldrarna? Kommer vi få kaffe? Har jag några strumpor utan hål i? Och tänk om den där jobbiga jäveln är där?
Mitt i min självömkan och ältande av potentiellt stela samtal, lyfter jag blicken. Och där står han. Min lille son. Klädd i sin fina äppelklänning som han har valt helt själv. Och jag ser hur förväntansfull han är men också lite allvarlig. Jag frågar om han är nervös och han nickar.
I den stunden sker ett skifte i mig. Jag går från att vara lilla Malin som tycker att det är obekvämt med nya sociala situationer, till att bli 100% mamma. För det här kalaset handlar inte om mig och min sociala ångest. Det här kalaset handlar om min son och hur han och hans värld, håller på att växa och bli större. I hans allvar får inte min ångest plats. Och det är det bästa som har hänt mig på länge.
På en sekund fylls jag av moderlig kärlek och trygghet. Jag kan nästan känna hur hela mitt väsen fylls av att varmt, gult ljus vars enda syfte är att omge och uppfylla min son. Finns det något annat som spelar någon som helst roll just nu? Svar: nej. Mamma mode är aktiverat and I fukkin love it.
Vi går på kalaset och jag får kaffe. De andra föräldrarna är rätt trevliga och kallpratet flyter på, förutom i de stunder det inte gör det. Då blir det tyst och obekvämt. Men det är skitsamma. För därborta sitter min lilla son i sin äppelklänning. Han verkar ha det bra.
