Jag är som jag är

“Jag mår bra! Sov jättebra i natt. Känner mig glad och peppad efter de här dagarna. Påfylld.” Vi har vår dagliga check-in på jobbet. Alla står i ring och jag är med på länk för jag jobbar hemma idag. Mun efter mun berättar hur de mår just nu. De flesta är glada och mår bra, ja egentligen alla gör väl det.

Så har varvet gått runt och det är min tur att checka in. Min inarbetade vana trogen tar jag sats för att säga att även jag är PGP (pigg, glad, pepp) denna strålande morgon. Jag andas in, öppnar munnen och på utandningen ändrar jag mig. Jag säger som det är istället.

Sju år. Jag kutar runt i trädgården och leker att jag är mitt i en livsavgörande fotbollsmatch. Vi är 22 pers på planen och tempot är högt. Min mamma avbryter mig för att fråga om jag inte ska ringa en kompis. Det är ju nämligen inte 22 pers på planen förutom i min fantasi. Jag är ensam. Min mamma tror att det kan vara bra för mig att leka med en kompis. Jag fattar inte varför, jag har ju svinkul, men ringer ändå.

Hopp fram till när jag är 14. Jag är på konfaläger och har the time of my life. Alla mina bästa kompisar är där. Vi garvar, gråter och tror på gud. Det är en fin paus från krök och vara tuff. När jag kommer hem är jag helt slut, men det skiter jag i. Jag drar ut och dricker ljummen folköl istället.

21 år. Kommer hem från midsommarfirande. Har knappt sovit på tre nätter, druckit mer alkohol än vad som borde få plats i en spinkig kropp som min och är helt slut. Får ett sms från någon som vill hänga och jag säger ja fast nu blev vi tre till så det blir hänga i gäng och jag säger att jag är på. Pepp.

Nu är vi i Berlin och jag har blivit 23. Jag har inga pengar, är inte på humör och vill bara vara själv. Men jag hänger på, agerar pepp. Fejkar till slut feber för att få en ursäkt att gå tillbaka till rummet och vila.

30 år, ny på jobbet. Ler glatt när det pratas om jobbresa till någon ö i Grekland. Minst fyra dagar behöver vi nog vara borta. KUL, säger jag med paniken växandes bakom pannbenen. Vem vill vara svettig i grupp på en ö i Grekland?

Jag skulle kunna fortsätta i evigheter men stannar här. Dessa få nedtramp i min historia får räcka för att föra tesen vidare. För det är nämligen något med mig. En kombination av två motsatser, som är både min styrka och min akilleshäl. Jag råkar ha begåvats med en social förmåga som gör att jag funkar b-r-a med folk och vice versa. Och visst tycker jag det är kul att hänga. Jag älskar att snacka, garva, diskutera och frottera mig med andra människor. Det är najs.

Tills det inte är det längre.

För någonstans skiftar det, alltid. Och den där energin som pumpats in i mig av det sociala umgänget, sätts istället på baksug och jag blir trött. Tom. Ibland blödig. Det jag behöver då är en paus och utrymme. Helst för mig själv på en strand vid havet. Sällan tillgängligt som det är när man bor i en lägenhet i förorten, brukar lite häng hemma vara tillräckligt. Bara jag slipper prata med någon förutom min familj. Bara min energi inte absorberas av någon utan får studsa mellan våra väggar. Så att den kan landa tillbaka in i mig, för det gör den alltid.

Jag har alltid varit så här men aldrig accepterat det, utan tänkt att det borde vara på ett annat sätt. Att jag borde älska socialt umgänge och att jag ska göra det om och om och om igen. Jag ska fyllas på av att hänga med andra. Inte tvärtom. Och duktig flicka som jag alltid varit har jag följt de spelreglerna. Tvångsumgåtts fast jag inte velat. Sagt ja fast jag inte orkat. Utryckt min glädje och pepp när jag bara velat vara tyst. Allt för att jag ska passa in i bilden av mig. #normer4life

Tillbaka till incheckningen och min öppnade mun. “Jag är helt slut”, hör jag mig själv säga. Och det går som ett sus, inte bland mina kollegor, men i mig själv. Sa jag precis som det var? Sket jag i att upprätthålla skenet? Satt jag här på våran incheckning och var lite opepp? 😲 Jag hör även mig själv säga att det ska bli skönt att jobba hemma idag och sen tillägger jag att jag blir glad av att se mina kollegor, för det blir jag ju. Hur de reagerar på det jag säger är oklart, det blir ofta det genom datorn. Men det är egentligen skitsamma. Det stora är det som har hänt i mig.

Med min brutala incheckning (jag vet att den var långt ifrån brutal, men give a duktig flicka a break) har jag insett att det inte är något fel på mig. Det är inget som behöver fixas, anpassas eller göras på ett annat sätt. Jag behöver inte ändra på mig och det behöver ingen annan heller. Det bara är som det är.

Jag är som jag är.

👊✌️❤️