Ett välkommet mindfuck

Hanterbara 25 grader har stigit till 43,7. Svetten bryter ut på ryggen, överläppen, i knävecken. Pärlor av salt fukt bildas på ställen på min kropp jag inte visste var möjligt. Utanför näsvingarna, på skenbenen som helt saknar veck och under mina bröst som egentligen bör vara för små för att det ska kunna uppstå svettpärlor där, men det gör det ändå. Jag svettas inte. Jag ÄR svett.

Möter svetten med kaninandning högt upp i bröstet. Mina axlar har växlat upp till en ny nivå av spändhet, som att jag kämpar intensivt för att försöka dra dom ovanför min egen panna, och mitt huvud har efternamnet V-Ä-R-K. Sprängande sådan. Jag är trött, som att jag har dygnat i en månad på Rhodos, och samtidigt alert. Ständigt beredd på, ja allt egentligen. Jag har gått in i survival mode, för det måste jag göra. Annars dör jag.

Ok, riktigt så illa är det inte. Men jag har börjat nytt jobb.

Vi vet alla hur det är att börja nytt. Eller ni kanske vet. Jag har inte gjort det sen jag var barnfri, 30- och rökte cigg mitt i veckan. I det frilanslajv jag levt de senaste åren möts en förvisso av nya kunder och nya team, men aldrig av nya kollegor. Inte heller av nya strukturer, sociala koder och obligatoriska möten. Som frilans var mitt jobb att fokusera på briefen, vara trevlig mot kund men främst lösa min uppgift. In, dansa tango och sen lämna notan på vägen ut.

Så är det inte att börja på ett nytt jobb. Att börja på ett nytt jobb innebär att förutom att göra det faktiska jobbet också le lagom mycket åt olika kollegor, lyssna in sig på olika jargonger, lära sig nya system i klass med det dom använder på NASA, vara inkännande och samtidigt visa hur skön en är, visa att en har massa bra idéer fast en knappt vet namnet på företaget än och slutligen - vara ny.

Det är kanske det värsta av allt. Att vara den nya som inte kan. Jag hatar det. Vill inte identifiera mig med den rollen. Aldrig, jag vägrar. Jag vill glida in från dag 1 och skjuta leveranser och insikter från höften. “Så här ska höstens kampanj visualiseras - BAM!”. “Det här är vår primära målgrupp och det är så här vi snackar med dom bäst - BOM!”. “Jag har löst hur vi ska jobba rörligt för resten av året och fått Spielberg att regissera vår nästa reklamfilm, gratis - POW!”. Och sen moonwalkar jag ut ur kontoret och bränner ljudlöst iväg i min Tesla.

* Ridå *

Jag vet, det funkar inte så. Reglerna är samma för alla och det är bara till att jobba acceptans och förlossningsandning tills den första tiden är förbi. Dom säger att det blir enklare och det vill jag också tro. Det är bara det att min tidigare samlade erfarenhet av att vara anställd under samma yrkesflagg som jag seglar under idag, aldrig har varit bra. Alltså verkligen inte bra.

På det ena blev jag konsekvent underbetald och fick lyssna till när den kreativa chefen kallade alla kvinnor för brudar varvat med hitte-på uttalanden om kommunikation. På det andra jobbet parades jag ihop med en person som var min raka motsats, tänk Jokern och Jesus ska lösa kreativ brief på 24 h, och vi sög väl mest livskraften ur varann. En gång i kvartalet höll VD:n brandtal för företaget där han sa “och så glömmer ni inte att vi inte jobbar hemma för INGEN gör det den ska då”.

O-kej.

Mina tidigare erfarenheter och en uppenbar fobi mot att inte redan kunna allting, framkallar därmed svett och kaninandning. De sätter tillsammans upp blinkande neonskyltar med “FARA Å FÄRDE” i mitt inre, viskar att det kanske är bättre att fly än illa fäkta? Krypa tillbaka till min comfort zone där jag kan spelreglerna, brygga en kopp grönt och stanna där. Döpa om “Kom alla rädslor” till “Kväv alla rädslor” och bara lägga upp lyckliga lifestylebilder på Instagram.

🥴

Kommer på att jag inte vill det. Att jag faktiskt vill testa något nytt trots svett och blinkande inre neonskyltar. Kanske att jag till och med är villig att öppna upp en mental kram för alla rädslor som tornar upp sig. Och då händer det något.

Fredag vecka två och jag vill inte gå hem. Inte för att jag är stressad utan för att jag har kul. På jobbet. Jag gör alltså det jag gillar, det jag är bra på och det som känns meningsfullt just nu. Och jag har en kollega som är rolig, smart och som bara fattar. Och en chef som likt jag gärna skippar kallpratet och går direkt till djupet. Som säger att jag kan jobba var jag vill. Att det är inte det som är grejen.

En kan alltså ha kul på jobbet. Och må bra samtidigt.

Det är vad jag kallar ett välkommet mindfuck.

💃💃💃 Afe Ato Yen Bio 💃💃💃