Att hålla (för) hårt i ett barn

Den här morgonen, just den här. När är allt är lite för jävla. Allt. När jag har varit sjuk och därmed isolerad i 2,5 vecka. Det är 17 dagar. Och jag vill så gärna tro att det är idag jag har börjat bli frisk. Men det är tveksamt. För det går inte att veta vad som är sjukdom och vad som är liggsår längre.

Och vi har sovit dåligt inatt. Alla tre dvs hela familjen. Så det finns ingen som orkar lite mer eller kan peppa lite extra. Men vi håller ändå ihop det, lyckas leverera något som kan liknas vid stämning. Och vi är så nära, vi klarar det nästan hela vägen ut genom dörren.

Men så ska skorna tas på. Och jag tar inte bara ett par utan jag frågar min lilla son vilka han vill ha. (Vem frågar en sån sak en sån här morgon? Vem frågar något överhuvudtaget? Rookie 🤦‍♀️). Och han väljer såklart dom som inte funkar när det är lerigt på gården.

Så jag säger N-E-J och tar skorna ur hans hand. Och jag missar sekunden när han blir besviken och skulle kunna fångas upp. Istället kör jag på, med ett begynnande tunnelseende, och tar fram dom skor jag tycker han ska ha på sig. Han har börjat kinka, han vill inte, men skorna ska på. Dom SKA på. Jag trycker på dom.

Och jag börjar blir varm. Så in i helvetes varm. Det kliar på hela kroppen och jag kan ge mig fan på att febern bryter fram för varje svettpärla som bildas på min överläpp. Men jag tänker inte ta av mig min militärgröna fleece, för under har jag en krämvit t-shirt som aldrig har använts pga att den anlände dagen innan viruset härbärgerade min kropp och den får inte bli skitig. Inte. Bli. Skitig.

Så jag kämpar på. Målmedvetet med händer som redan nu är lite för hårda. Och skrikandet har börjat, uppblandat med tårar. Jag tror att jag ska kunna säga till honom att “skärpa sig för nu ska vi gå” och det går, givetvis inte. Så jag stormar ut och hämtar vagnen och ytterdörren står på vid gavel så hela grannskapet hör hur gullig vår son är och hur härlig hans ömma moder är.

“JAG VILL INTE” vrålar han och jag skiter i det. För nu ska vi bara ta oss till förskolan. Och jag karate-kastar ner honom i vagnen och han vrålar ännu mer och börjar kasta sin kropp fram och tillbaka. Men jag går, med den skumpande vagnen i ena handen och matavfallet i den andra. Vi kommer 10 meter och sen måste jag stanna.

Skriken. Dom där skriken som likt strålningen från reaktor 4 i Tjernobyl tar sig igenom varje skyddsmur, som inte någon kan ignorera. Som är designade för att väcka alla paniksystem som finns tillgängliga i den mänskliga kroppen. “MADDER FAKKING FARA Å FÄRDE FÖR FAAAAAN!!!!”, vrålar dom. Och jag vet att alla inom två kvarters radie hör. Jag känner blickarna från alla runt omkring, utan att titta ser jag persienner vinklas upp och balkongdörrar öppnas. Alla hör. Alla vet.

Hon håller på att döda sitt barn (typ).

Men nu är jag så varm och pulsen är så hög att det inte finns någon väg tillbaka. Så jag stannar abrupt, går bryskt ner på huk och väser “vad är det???”. Vi tar oss 10 meter till innan jag måste stanna igen. Och nu kommer den fram, handen. Eller låt oss kalla den för vad den är – klon. Och så tar jag klon runt min lilla sons handled och trycker till, lite för hårt. Jag VET med hela mitt moderliga DNA att det är för hårt. Och jag skiter i det.

Så här tar vi oss fram, stötvis. Och jag ömsom väser, ömsom tar för hårt. Jag frågar hetsiga frågor, försöker oengagerat vädja till något slags samarbete och jag hotar. Kan det vara så illa att jag säger att “du kommer aldrig mer få göra något kul om du inte skärper dig”? Ja, det kan det. GA-RAN-TE-RAT.

* Applådera för föräldraskap på metanivå *

På vårt ytterst dysfunktionella sätt tar vi oss till förskolan. Upplösningstillstånd. Jag har en elefant stampandes på bröstkorgen och min sons ansikte är svullet av vrede och gråt. Hans bästa kompis pappa passerar en bit bort och tittar oroligt åt vårt håll. Jag orkar inte ens ge honom ett lagom leende som visar att ALLT ÄR OKEJ. Jag tar upp min son ur vagnen, jag sätter ner honom igen.

Det bara snurrar. Svett, skrik, elefant på bröstet.

Till slut gör jag ett val och stövlar fram mot grinden. Och där står hon, ängeln. Hon ser och hon vet. Jag hasplar ur mig något om att “det har varit en jävligt jobbig morgon” (fan, svor jag åt hans förskollärare?) och hon sträcker ut sina armar, tar emot min son. Och jag säger tack. T-A-C-K.

Sen skakar jag som någon med grav abstinens hela vägen till bilen. Jag vräker mig in, ringer min syster och bara ylar. Och jag är så arg!! Så frustrerad, så ledsen, så trött. Det är orättvist och jävligt och åt HELVETE med allting.

🤬

Under dagen så bearbetas det som varit. Det lugnar ner sig i mitt känslomässiga inferno och morgonens berättelse får ett nytt narrativ. Känslor som djup skuld letar sig fram. Tankar som att “är bara en människa” försöker parera, släcka bränder.

Och så här är det ju, att vår morgon är inget unikt i sitt slag. Jag tror att det ingår i standardpaketet för alla småbarnsfamiljer. Det är för jävla jobbigt och det är sånt som händer. Vi försonades sen på kvällen, min son och jag. Vi pratade om det som hade hänt och det utdelades pussar och förklarades kärlek. All good in the småbarnsfamilje-hood.

Ändå är det något som skaver. För visst kan jag förlåta mig själv, se alla de faktorer som gjorde mig till vår förorts egna lilla Hitler en sval morgon i maj. Klappa mig själv på kinden och säga att det inte är så lätt alla gånger. Och visst kan jag med mitt intellekt berätta att jag tror att människor utvecklas genom att också vara med om svåra saker. Allt det och mycket mer kan jag säga till mig själv.

Men det är liksom det där att hålla hårt i ett barn. Att hålla för hårt i mitt barn.

Den är svår.

-

Jag går in och sjunger Videung, trots att det var min killes läggning och jag därmed bör vara befriad från all sångtjänstgöring. Det är min botgörelse. Mitt vigvatten, min katarsis. Videung ska rena och föra mig från skärselden upp i himlen igen.

Ja, det är väl så det funkar? Eller? 🍷