Kom, vi vältrar oss i självömkan

Till min själsfrände och mentala guru, aka syster 👯‍♀️.

Det finns en tid för allt. En tid när vi ska vara tappra och stirra stormen i vitögat. Bita ihop och orka lite till. En tid när vi ska se att det här inte bara är mitt, utan allas vårt att uthärda. När vi med gemensamma krafter gör det som måste göras. En tid när vi ska se och förstå att det kunde varit värre. Så jävla mycket värre. En tid när vi kavlar upp våra ärmar och väljer att se möjligheter istället för hinder.

Den här tiden är ärorik och stolt.

Det finns också en tid när vi tappar uthållighet och kämparglöd. En tid när vi känner att det här kanske inte är så jävla kul längre. Att vi hellre skulle göra egentligen vad som helst annat än att befinna oss mitt i detta pandemi-lajv vi alla blivit ofrivilliga deltagare i.

Den här tiden har lite färre glansdagar.

Jag har tänkt mycket på det här den senaste tiden. Hur bra jag och de omkring mig tycks vara på att välja the high road. Dvs, vi väljer hela tiden att se rätt ljust på saken. Visst, vi kan erkänna att det inte är helt enkelt, men å andra sidan - vilka är vi att klaga? Det kunde varit så mycket värre. Och jag gillar oftast det synsättet. Det är sunt och gör livet mer uthärdligt.

Men jag har ett erkännande att göra. Jag befinner mig inte alltid där 😨. Det finns stunder när jag lämnar the high road för att istället vika av på en smutsig stig 😰. Där krälar jag sen runt och vältrar mig, i självömkan 😱.

Det finns en tid för allt. En tid när vi överger tapperheten för total kapitulation. Då vi pekar finger åt alla positiva krafter och alternativa tankar. En tid då vi ger oss hän åt hur jobbigt det här är för just mig. Inte för kollektivet, för M-I-G. Där vi balsamerar oss i bitterhet och klär oss bruna trasiga manchesterbyxor och offerkofta.

Den här tiden är rätt skitig och ful. Inget vi stoltserar med att vi befinner oss i. Men idag ser det annorlunda ut. Jag säger fram med glassen, jolt-colan och ostbågarna för nu jävlar ska det vältras i självömkan.

För jag menar, kom igen. Om jag fick välja, vad skulle jag helst göra? Vara socialt distanserad eller hänga med alla genier i mitt liv? Hälsa med en artig vink eller kramas länge och lite för hårt? Snudda någons arm vid fruktdisken pga lite trängsel eller välja omvägen förbi diskmedlet för att inte råka hamna i samma gång? Vara med min unge kväll ut och kväll in eller dricka öl på svettig bar och smörja kärleken mellan mig och hans pappa? Vara avundsjuk på mina föräldrars mulliga pensionärsliv eller oroa mig för att dom kanske har börjat hosta i natt? Lägga 83% av min tankekraft på corona-relaterade ämnen eller fundera på bästa tågrutten ut i Europa i sommar?

Jag skulle välja alternativ nummer två!!! I alla lägen!! Och jag tycker det suger att jag inte kan det! Och jag vill inte se nåt annat. Just precis nu vill jag bara se hur jävla tråkigt allt det här är och hur jävla synd det är om mig. If life gives me lemons vill jag bara vråla “JAG HATAR CITRUSFRUKT FÖR FAAAAAN”. Min son brukar titt som tätt vråla, åt egentligen vad som helst, “JAG VILL INTE!!!”. “Mamma älskar dig” - “JAG VILL INTE!!!”. “Ska vi läsa en bok?” - “JAG VILL INTE!!!”. “God morgon älskling, vill du ha godis till frukost?” - “JAG VILL INTE!!!!!!!”. Jag förstår honom. Aldrig har jag varit en så förstående mamma som nu.

Där har vi det, rakt upp och ner. En stund av bitterhet och glödande självömkan. Inget hopp, inget jävlar anamma. Bara ett stort 🖕. Och det känns skönt. Så jävla skönt. Att få säga det som också finns där, vid sidan av tapperhet och uppkavlade ärmar. Som att självömkan genom att bli uttryckt, lämnar plats åt nåt annat.

Tänk om alla skulle göra detsamma. Ställa sig och vråla att en inte gillar vissa fruktsmaker och hata livet för en stund 😯.

Känns det läskigt? Som att om du ger dig hän kommer du vakna imorgon och för alltid vara en bitterfitta? Alltså ja, det är klart att risken finns. Men jag tror att den är förhållandevis låg. Jag menar, vi har ju alla en inre bitterfitta. Och det är inte som att den försvinner för att vi ignorerar dess existens, tvärtom! Försöker vi kväva den blir den istället svampig och jävlig, den växer och osar fränt.

Så jag tänker så här, låt bitterfittan komma ut en sväng. Andas, rastas, luftas. Pysa ur sig en bittersalva eller två. Krama sig själv i desperat självömkan. Dra en sorgvals med skälvande läppar (hur mycket älskas inte alla dess fitt-referenser i svenska hem just nu?). Och sen kan jag i princip lova att den kommer vagga tillbaka till sitt mörka bo, lägga sig där och småputtra för sig själv.

För det tycks liksom vara så. Att det vi drar ut i ljuset, krymper och förlorar rätt snabbt sin makt. Har jag satt ord på något kan jag sen låta det gå, istället för att låta det styra mig i det fördolda. Så räds inte din inre bitterfitta och dom mörka tankar som lätt uppstår just nu. Klart som fan dom gör det. Välkomna, släpp ut och släpp taget istället. Det kallas frigörelse i terapi-kretsar.

Och med det sagt ska jag nu med ett lättat hjärta springa 10k till tonerna av Fibes, Oh Fibes!. Eller så ska jag bara sjunka lite längre ner i min halvliggande position i sängen aka hemmakontoret. Jag kan ju faktiskt ha Corona just nu.

Küss lovers ❤️ 🧡 💛 💚 💙 💜 🖤