Var tog den söta lilla ångesten vägen?
Det är sommarens sista semestersöndag. Även känd som dagen då alla drömmar brinner upp i svarta emoji-flames och hoppet lämnar bröstet, sorgset vaggandes bort likt en övergödd city-duva. Det här är dagen jag varje semester fasar för - semesterdöden.
Jag slår upp ögonen på morgonen och gör mig redo för den stora ångestvåg som snart ska skölja över mig. När det efter 30 minuters gäsp-sträck-och-böj fortfarande inte har uppstått någon ångest masar jag mig upp till frukostbordet, tappert redo att möta det jag vet komma skall. Men det händer inget nu heller.
Så fortsätter dagen. Det kommer ingen tsunami av ångest, ingen stormig känsloorkan. Snarare är det små vågskvalp av lätt obehag som kluckar till då och då. Okej, jag unnar mig en snabb hulkgråt när min man och son lämnar huset för en stund. Och ja, jag låter mig själv vältra mig i alla negativa tankar jag kan frammana under min eftermiddagspromenad. Men jag har inga problem att lägga gråt och negativitet åt sidan när jag kommer hem.
Det kanske absolut sjukaste är att när kvällen kommer så somnar jag utan problem och s-o-v-e-r sen. Gott! Hela. Natten.
Vad är det som händer? Jag som krönt mig själv till jobbångestens drottning går runt och mår helt ok. Det är nästan så att jag blir provocerad av min egen lättsamhet. Ska det kännas så här? Får det vara så här enkelt? Var tog ångesten vägen som ska rida mig likt en dopad V75-jockey?
Jag vet att det finns en del som menar att det är skönt att återvända till vardag och rutiner efter ledighet. Och de som hävdar att det ändå inte är semester att vara ledig med småbarn. Det ska tydligen även finnas några få utvalda som tycker det ska bli “riktigt kul att börja jobba igen”. Men de ljuger ju, det vet alla. Och så den sjukaste skaran, de som känner att de “är klara med semestern”.
Är det något av det här som har drabbat mig? Finner jag mig själv vid 36 års ålder vara klar med semestern? Alltså nej. Jag skulle aldrig säga att jag älskar något mer än min egen son, men OM jag skulle göra det skulle det vara semestern. Kan det vara vardagen och rutiner jag börjat längta efter? Klocka som ringer 05.51, jeans som sitter för hårt i midjan och konstant sen med dåligt samvete till allt? Nej tack. Men då kanske jag ändå tycker att det ska bli någorlunda kul att börja jobba igen?
* radioskugga *
Missuppfatta mig rätt. På många sätt har jag en väldigt mycket bättre jobbsituation att komma tillbaka till än vad jag tidigare har haft i mitt liv. Men kan jag välja mellan ledighet och jobb, så väljer jag ledighet. Låt en kvinna välja sin ledighet!
Vad är då den magiska formeln som tagit udden av min jobbångest? Det kan såklart vara en massa slumpartade orsaker som att solen står i zenit, någon har offrat kreatur eller att min menscykel har förändrats. Det kan också vara att jag blivit äldre och låtsas vara klokare.
Eller så är det bara det faktum att jag har jag har vågat göra förändringar som ger plats i livet för sånt jag älskar och vill. Som att bo i skärgården där jag kan bada flera gånger varje dag, se stjärnor på natten, stirra på en ek på dan, vara tyst i tystnaden, lyssna på vinden och vara livrädd för att möta en älg på promenaden. Sånt försvinner ju inte för att semestern tar slut, tvärtom.
Så där jag tidigare känt att med semesterns slut dör min frihet, min själ och större delen av min livsglädje (har jag sagt att jag är lagd åt det dramatiska hållet?) känner jag nu något annat. En förlängning, ett fortsättande av det jag kallar frihet och liv.
Mitt bevis för att det är sant? Plask – morgondopp.
