Ärligt, vem är så här känslig?
Idag är vi vinnare, min bästa kompis och jag. Det är söndag, regnet slickar varenda millimeter som står utan skydd och vi har stått och sålt kläder i Hornstull. Regnprognosen höll på att få oss att backa ur. Vem blir sugen på att sälja eller köpa kläder med fukt som ens främsta sällskap? Men käckheten vann och tur var det, för det är någonting med att säga “vi kör!” – det verkar föda energi.
Väl på plats går tiden fort. Stämningen är på topp, vi har kul och säljer bra, precis som man vill att det ska vara på loppis. Trycket på vårt lilla stånd är så pass högt att jag inte hinner stanna upp och känna efter. Hungrig? Vet ej. Kissnödig? Ingen aning, men förmodligen ja med tanke på den stora latte och mängden vatten som huserar i min buk. Eller drack jag ens vatten? Vem bryr sig. Det går bra, det är kul och jag har flow.
Regnet kommer till slut. Det är ett sånt där riktigt blött ösregn som fuktar varenda tygfiber och rinner in överallt. Vi ser oss själva som besegrade och packar ihop det vi inte har fått sålt. Min kompis småsnackar under tiden medan jag allt mer hetsigt trycker ner mina osålda tygstycken. Den dyra men värdelösa regnjackan jag bär, leder med precision vattnet ner till mina lår och jeansen smiter runt benen på ett sätt som byxor aldrig borde göra. Fuktigt, strävt och hårt tyg möter kallt lår.
Som tur var väntar min man med bilen utanför Bio Rio. Jag halvspringer med blöta Ikea-kassar som skär in i mina axlar och hivar ihärdigt in dem i bakluckan. Raskt trycker jag även in min kompis resterande kassar och hoppar in i framsätet, efter att jag smått hysteriskt krängt av mig min skithög till regnjacka (det är så den heter nu, skithög).
Här kommer första chansen till att känna efter. Huvudvärk, illamående, yrsel. Jag är helt slut. Inte på dåligt humör, absolut inte. Jag är glad och nöjd, men fysiskt helt paj. Det fortsätter likadant hemma. Kort vila på sängen följt av bastu, bad och en kall öl lindrar för stunden men tar inte udden av allt det som pågår i min kropp. Vid middagsbordet snurrar hela världen.
För gemene hen kanske detta tillstånd kan vara skrämmande, fullt rimligt i sånt fall. Kroppen beter sig ju som att jag ska dö. Men jag blir inte rädd, får inte panik. Jag vet exakt vad det här handlar om. Jag är överväldigad. Av dagens tempo, alla människor, intryck och av att inte ta några pauser för att känna efter vad jag behöver just nu.
“Ärligt, vem är så här känslig?” säger jag tyst för mig själv.
Jag är det. Jag blir trött och yr av att köra intensivt i flera timmar utan paus och utan att känna efter. Min bästa kompis är inte sån. Min man absolut inte. Inte min kollega heller. Definitivt inte min storebror. Men jag är det.
Vad betyder det då? Att jag är svag? Mesig? Lite sämre på att vara människa? För några år sen hade jag trott på det. Piskat mig själv hårt för att sluta känna det jag känner, låtsas vara någon annan och bara orka. Mer.
Men inte idag, inte längre. Jag har nämligen börjat omfamna istället för att slå. Jag är ju som jag är, känner det jag känner. Och tar jag hand om och accepterar det, blir det en källa till kraft istället för en akilleshäl. Är jag vad man kallar högkänslig? Ingen aning. Jag har en uttalad diagnos, det får räcka.
Det är också något med att den där arketypen som klarar allt och aldrig är svag börjar bli rätt urvattnad. En hjälte för mig är inte någon som är fri från känslor och aldrig kan vara skör. Tvärtom. De riktiga hjältarna är de som känner, vågar möta och tar sig vidare till nästa nivå. Däruppe finns någon slags supermänniskor med massa svagheter och tillkortakommanden.
Och där, bland skörstarka typer som inte räds lite yrsel och alldaglig ångest, där vill jag vara.
