Från Cote d'Azur till Brösarps blåsiga backar
Finns det något bättre än att lägga in en kommande resa i kalendern? Länsa sparkontot för att betala biljetter och boende, krångla in sin bleka kropp i för trånga badkläder och bäst av allt – begära semester från jobbet. Jag får gåshud bara jag skriver om det.
Vi bestämmer oss för att vi ska ut och resa min syster, pappa och jag. Det var några år när vi på hösten betade oss igenom södra Europa. Rom, Gardasjön, Sitges, Nice. Mais oui. Men sen slutade pappa och så småningom jag flyga, det föddes en solsticka och pandemin följde på det. Det blev inte så mycket resa av.
Men nu är det snudd på hösten 2022, vi är fulla med vaccin och sugna på att färga oktober med lite sol och franska fraser. Drömmen är som alltid ett Nice klätt i lågsäsong och höst. Jag älskar att vandra runt på de halvtomma gatorna, dricka vin ur små bistroglas till lunch och ta ett spontant bad i ett Medelhav som för ovanlighetens skull är befriat från människor, plast och oljig solkräm.
Drömmen om Cottan (Cote d’Azur på släpig nyrik-svenska) inser vi dock rätt snabbt att vi får släppa. Eftersom ingen av oss vill flyga är vårt enda alternativ tåg och den rutten känns lite för meckig och lång för en weekend. Tråkigt tänker vi, men är så peppade på att resa tillsammans att ingenting kan stoppa oss och snart hittar vi ett om möjligt ännu bättre alternativ.
Min svärfaster har en magisk lägenhet i en lite mindre by längs med Medelhavet, även den belägen i Frankrike. Bäst av allt är att tåget, som jag åkte senast i somras, går dit utan för mycket meck och strul. Stjärnorna i våra ögon tänds igen. För mitt inre ser jag mig själv flanera längs med ett av höstvindarna förvildat Medelhav, mjuk i knäna efter dagens vinlunch medan jag slentrianmässigt skriver prosa i en antik anteckningsbok med gulnade sidor. Det kommer kanske gå! Vi trotsar lagen om tågets begränsningar och far söderut i oktober!
Men så inser vi att vi kommer behöva vara borta en vecka eftersom antalet resdagar ändå blir tre. Och offerten för tåget blir lite dyrare än vad vi hade tänkt. Semesterdagarna räcker dessutom inte till och min syster har svårt att jobba på distans. Förutsättningarna krymper i takt med att sommarvärmen lämnar luften. Med en suck biter vi i det sura äpplet och accepterar det faktum att det inte blir någon resa till azurblått Medelhav. Inga stakande franska fraser kommer utbytas, inga baguetter brytas.
Med dörren till Medelhavet stängd öppnas en annan upp. Bakom den väntar lite hederligt gammalt bittert tankesurr.
Varför ska jag inte kunna åka på en härlig höstweekend i Sydeuropa? Varför ska mina möjligheter till att njuta av världen när jag vill tas bort? Varför ska en sån stor del av mitt liv som jag förknippat med avslappnad eufori, minimeras till nästan ingenting? Varför kan inte jag bara få leva lite? Låt en kvinna leva! Jag vill väl också öppna webbläsaren och skriva in “pissljummet vatten i januari” och sen boka första bästa biljett.
Allt det där kan och får jag tänka. Jag får känna mig arg, frustrerad och less. Sparka på soptunnor och vråla “varför jag???” i motvind. Men vad jag än tänker och känner så kvarstår det faktum att vi befinner oss i en klimatkris. Hur mycket jag än suktar efter att resa fritt året runt så är flyget en alltför stor bidragande faktor till den krisen för att jag ska vilja sätta mig i ett plan igen. Och när jag väl öppnade dörren till den vetskapen var den omöjlig att stänga.
Så ja, det är jättetråkigt att jag inte kan åka till varma länder i januari. Eller dricka rödvin ur små bistroglas i ett oktoberklätt Nice. Men det är desto tråkigare för de som måste fly sitt hem för att naturen flippat ur som en följd av klimatförändringarna. Eller för solstickan som ska fortsätta leva i de avtryck jag lämnar efter mig. Så jag tänker att jag, om än ständigt ifrågasättande och omvärderande, kan göra den här uppoffringen.
Det är också mäktigt, för i min uppoffring föds den bästa boten mot den vanmakt och bottenlösa rädsla jag ofta känner när jag tänker på vårt klimat. Det är så många på så höga nivåer som fortfarande inte verkar ha fattat eller som inte vågar ta de beslut som behövs tas. Felplacerade riksdagsmän med oklar ansiktsbehåring som inte vill kalla den globala uppvärmningen för en kris. Deras misstag och idioti kan inte jag göra mycket åt. Men mina egna val och handlingar, de äger jag fullt ut. BOM!
Det blir ingen resa till Medelhavet i oktober. Istället hittar min syster ett gästgiveri i Brösarp med spa och helpension som vi ska spendera en helg på. Strosandet på folktomma gator i Nice byts ut mot vandring bland skånska kullar, potentiellt i motvind och horisontellt regn från sidan. Men hej. Det finns spa, det finns vin, äggakaka och rullande r. Det är inte samma sak – nej. Det hade fortfarande varit nice med Nice - ja. Är det synd om oss? Inte ett dugg.
Jag och min syster ska dricka bubbel på tåget ner, prata för mycket och högt medan pappa zoomar ut med ett tålmodigt men nöjt leende på läpparna - som alltid när vi reser. What’s not to like?
💋
Psst. Du missar väl inte soundtrack 🎷 för en 360-graders upplevelse?
