Det kommer aldrig bli VM-94 igen
Duschens varma strålar rinner längs mitt ansikte och jag försvinner in i en värld av grubbel. Det här var mitt femte val. Femte gången som jag fick lägga min röst på det parti jag tror stöttar vår framtid bäst. Vi pratar alltså 16 års utövande av demokratiska rättigheter och aldrig har jag känt en sån liten lust till att fira.
Jag har inte någon vinnarskalle. När vi spelar kubb på sommaren är jag den där som alla tävlingsmänniskor vill putta ner i diket. Jag applåderar när andra laget får ner en träbit med en annan, lite större, träpinne och garvar när mina pinnar fastnar i ett kaninhål. Ibland står jag och tittar på solnedgången och sörplar vin medan jag missar kastet som avgör allt. Oförlåtligt, tycker många. Couldn’t care less, känner jag.
Det är samma visa med de flesta sporter och spel. Jag tycker det är kul att vara med men bryr mig inte så mycket om utgången. Huret är viktigare än vadet. Förutom när det är fotbolls-EM eller -VM och Sverige spelar. Då förvandlas även jag till en gränslös huligan som vrålar ord jag inte visste fanns och rör mig oväntat och explosivt.
Ett val kanske inte kan liknas vid sport eller spel eftersom dess utgång har en större inverkan utifrån ett samhällsperspektiv, eller så är det precis det det kan. Har inte hela valrörelsen känts som varje utslagsmatch Sverige har spelat, när vi alla så gärna velat tro att det ska gå vägen men innerst inne vetat att de är rökta? Kändes inte hela valvakan som en enda lång förlängning som en bara ville skulle ta slut men ändå hålla på för evigt? Och är inte väntan på slutresultatet som en enda lång insikt om att det aldrig kommer bli VM-94 igen?
Fråga mig inte var fotbollsmetaforerna kommer ifrån. Jag är inte riktigt mig själv just nu. För likt sport eller ej så var det här en match jag verkligen brydde mig om, med en utgång som kommer påverka mycket, för många. Lika trött som alla supporters måste bli när huliganer stormar fotbollsplanen och sabbar för alla, känner jag mig av vetskapen om att främlingsfientlighet och klimatkrisförnekande kommer ges så mycket utrymme i vår riksdag.
Med en tung suck från botten av min absolut nedersta botten, sköljer jag ur de sista resterna schampo och sträcker mig efter handduken. Huden knottrar sig och jag inser trött att jag inte stängde dörren till badrummet ordentligt. Såklart, eftersom det är en sån dag. Rasister i riksdagen, kall vind mot min blöta hud och världen är på väg åt helvete.
”Idag är det dagen”. Solstickan står i dörren till badrummet med rufsigt hår och sin gula favoritpaljettröja. Han gäspar stort och tittar efteråt på mig med glittriga ögon. De ska gå på teater med förskolan och han är pepp. Han undrar vad han ska ha på sig och om han måste ha stövlar, det är så svårt att springa med dem.
Vi kramas och jag gosar in mig i hans mjuka lilla kind, pussbombar varenda del av hans ansikte och han skrattar. Där och då släpper jag allt som heter val, klimatångest och förlorade matcher. Jag ger mitt fulla fokus till honom och det känns så bra.
Ända tills han går till sitt rum för att klä på sig. Då får jag ångest igen. För det är ju för honom och hans framtid min största ångest gäller. Jag och mitt liv, det är väl en sak. Men hur ska det bli för Solstickan? Ska han växa upp i ett samhälle där främlingsfientlighet är socialt accepterat, jämlikhet bespottas och klimatkrisen förnekas? Hu-a-huuu-aa-huuuu-aaa-ligen.
Jag vill alltid hitta en vändning när jag skriver. En ljuspunkt som bryter upp mörkret. En antagonist som får ge sig när hjälten segrar. Jag vet inte om jag har det idag. Men jag har Solstickan. Han är allt. Mitt incitament till att inte lägga mig ner och dö. Hans verklighet är fri från oro runt framtiden, klimatet och främlingsfrihet. Jag tänker vila där ett tag.
