Jag gör inga pannkakor
“Vad blir det till middag?”. Solstickan har tagit en paus i leken och strosar in i köket. Tack vare ihärdigt matlagande under helgen står varje vardagspusslande förälders favoriträtt på menyn – rester. Jag säger att han får välja mellan pasta med köttsås eller orange sås med ris, dvs ragu eller tikka masala (vi är väl inga djur?).
Svaret uteblir, Solstickan har hittat en rostig bil utan framhjul som är långt mer intressant än vad hans mamma har att säga om kvällens middag. Han leker vidare medan jag micrar mat och ger mig själv en klapp på axeln för att jag orkar slicea upp några gurkstavar. Det är en regnig tisdag, jag har ont i armen efter gårdagens vaccin och ambitionsnivån är på överlevnad.
Jag ska precis kalla till bordet när Solstickan öppnar munnen igen: “När jag är hemma hos Kompis brukar vi få pannkakor till middag”. Han säger det inte som en dold pik till det jag har satt på bordet, han är för liten för sånt, det är bara något som passerade hans hjärna just då.
Klart han brukar få pannkakor till middag hemma hos Kompis. Kompis som har en mamma med ett leende större än den gladaste emojin, hår som alltid luktar nytvättat och en aldrig sinande lust till att bjuda hem fler barn från förskolan. Det här kanske låter som en iroinsk beskrivning av någon jag i hemlighet avundas/avskyr, men inte Kompis mamma. Hon är sinnebilden av en genuint härlig människa.
I somras när barnen skulle leka kom hon och hämtade Solstickan hemma hos oss. Jag står och klipper bort bladlusangripna blad från vårt tappra försök till att ha en ros utan trädgård, när jag hör knaster på grusvägen. Utanför vårt hus stannar en nedcabbad BMV och jag svär att ledmotivet till Beverly Hills 90210 spelas när förardörren öppnas. Ut kliver, nej studsar, Kompis mamma med ett leende som säger: “Jag älskar världen och ni älskar mig”.
Ja, det gör vi.
Efter en heldagslek kommer ett sms med frågan om Solstickan kan stanna kvar på middag, barnen har så roligt. Jag och min man tittar på varandra med förundran i blicken. Hon är inte bara mamman vi mer än gärna lämnar vår son hos, hon är också mamman vi själva ville vara hos när vi var barn. Hon som bara tyckte vi ungar var roliga, som själv gärna var med och busade och bjöd på sånt som var gott snarare än korrekt enligt tallriksmodellen. Mammornas mamma som kan namnet på alla barn på förskolan. Och deras syskon. Och deras föräldrar.
Är jag avundsjuk? Önskar jag att jag var som hon? Tänder hennes kritvita leende en eld av tyst avsky i mitt inre? För en lillasyster till tre, präglad av att konstant vara lite sämre på allt, gör det konstigt nog inte det. Vi är så fundamentalt olika att jag inte ens kan förnimma hur det är att vara som hon.
Jag tycker mest det är jobbigt när Solstickan har kompisar över. Ja, det är jättekul när de leker och har roligt, men ljudnivån? Istället för att säga saker ska allt skriksägas, oavsett avstånd till varandra eller kontext. Jag lär mig aldrig namnen på barnen vilket resulterar i att jag alltid måste tilltala dem som den identitetslösa gruppen “ungar”, ofta med lite hes röst. Tjena. Och jag gör inga pannkakor, inte ens till Solstickan. Men det kanske absolut värsta är ansvaret för liv som läggs på mina axlar. Ingen förbereder en på antalet dödsfällor som barn en inte känner kan råka ut för under ens vakt. Vatten, pinnar, halt gräs, för många trappsteg i vinkel, överkokta makaroner - allt kan vara synonymt med livsfara.
Men det verkar inte besvära Kompis mamma. Hon möter alla skrikpratande barn, varje potentiell dödsfälla med ett leende och den alltid lika härliga energin. Det är som att bada i solsken varje gång. Underbart. Det är också så otroligt långt ifrån mig. Jag är mer som ett krusbär, vid rätt tid och mognad absolut, söt och mjuk. Men ganska ofta hård och sur, med små stickiga hårstrån på ytan.
Så nej, jag kan inte jämföra mig med Kompis mamma, vi kommer från olika universum. Jag tänker att det kanske är bra. Att jag tillför något annat till Solstickan och hans kompisar. De kommer aldrig få pannkakor av mig, men när livet är något annat än lek och de behöver känna att det är okej att inte må okej – då står jag redo. Med öppna armar, nybryggt te som luktar kryddor och hö och Kevlarsjäl vibrerande ut högtalarna.
