Nål för nål räddar jag världen
Har du provat att vara en mänsklig nåldyna? Jag kan varmt rekommendera det, i alla fall om det är hos min akupunktör. Förutom att vårda kropp och själ är hon även någon slags allsmäktig guru som alltid har ett visdomsord eller två att dela med sig av, oavsett ämne. Svag för andlighet och tusenårig visdom som jag är, lyssnar jag alltid andäktigt.
I onsdags var jag där. Nästan en kvart försenad stövlade jag in på hennes mottagning med kaninandning och svettpärlor på överläppen. Det var inte på grund av att mitt lunchmöte drog ut på tiden som jag var sen, vilket jag sa till henne, utan för att jag gick in på Arkivet 10 minuter innan vi skulle ses och började slentrianprova byxor jag inte ville ha (varför jag är notoriskt och ibland medvetet sen kan vi djupdyka i en annan gång). Hon, ljuvliga människa, mötte mig med harmonisk aura och en kopp te.
Jag har längtat flera veckor efter att gå till min nål-guru eftersom mitt skulderparti och högra arm har ballat ur totalt. Det är som att jag går och lagrar högspänning längs min ryggrad i form av tankar, oro och frustration runt, ja – det mesta som händer i världen just nu. Och så har jag väl drabbats av en sån där klassisk musarm som blev så populärt under början av 2000-talet.
Vi sätter oss ner, dricker te och hon lyssnar på mina bekymmer. Mest frustrerad är jag över att jag i grunden mår ganska bra just nu, det är inte i mig det är kaos – det är runt omkring det stormar. Jag berättar hur jag aktivt jobbar med att separera det som är mitt och omvärldens och medan jag pratar håller jag upp händerna som två sköldar.
Akupunktören tittar på mig och skakar långsamt på huvudet. “Centrera”, säger hon och tar ett sånt där djupt, innerligt andetag som bara yogis och riktigt spirituella människor kan. “Vi räddar världen genom att börja med oss själva”. Det hon säger känns instinktivt sant, men jag måste ändå ge mig själv några sekunders ifrågasättande. Att börja med sig själv är inte det själviskt? Trigger alert! När andra har det svårt, ska jag då sitta i någon slags lotus med do not disturb på alla enheter och “centrera mig själv”?
Jag fortsätter prata med sträng röst till mig själv i huvudet. Sen tittar jag på henne, hon tittar på mig. Tagen av den andliga vibben i rummet hör jag mig själv ta ett djupt, innerligt andetag. Jag ger upp. Att börja med sig själv är inte själviskt. Jag skulle till och med vilja hävda att det är raka motsatsen.
Evidensen trogen, låt oss kolla på fakta. Flygplan. Den första belagda flygningen framdriven av motorkraft, genomfördes av Bröderna Wright i Kitty Hawk, North Carolina den 17 december 1903. Förmodligen hade de inte tillgång till syrgas i kabinen på den tiden, men de banade väg för alla de Boeings som skulle föra kommande generationer av soltörstande svenskar till Thailand*.
Har du flugit? Förmodligen. Då har du också zoonat ut när den obligatoriska säkerhetsgenomgången görs. Ändå vet du det alla vet – syrgasmasken ska först på dig, sen på ungen. Varför? Ja förmodligen för att det blir svårt att rädda någon annans liv om du själv ligger med ansiktet slickat mot flygplansgolvet. Du måste alltså se till dina egna grundläggande behov först, sen kan du agera hjälte.
Jag tänker att exakt samma praxis är applicerbar på livet i stort. När jag struntar i mig själv och mina behov resulterar det nio gånger av tio i att jag blir trött, hatar världen och försöker provocera fram bråk med min man. Gör jag tvärtom, lyssnar inåt och fyller på med det jag behöver, kan jag hantera både hämtning av en tjurig Solsticka, överseende le i backspegeln åt skåpbilen som slickar kofångaren på min bil och lägga en timmes styrelsejobb på att försöka förmedla det fina med solceller.
Efter 30 minuters skräckblandad förtjusning med nålar, ackompanjerat av “Best of kinesiska munkar” på Spotify, strosar jag mot tunnelbanan med avslappnade käkar och en röd prick mellan ögonbrynen. Jag ser garanterat inte klok ut, men vem bryr sig. Här har ni en kvinna som precis har börjat rädda världen.
* Älska vårt klimat, åk tåg.
