Jag tar mig ett återfall
Det är inte så ofta jag befinner mig i stan. Åtminstone inte på shoppingstråk som Biblioteksgatan eller Götgatsbacken. Som skärgårdsbo är en parkeringsplats omgiven av Intersport, Systembolaget och Klackenbergs Böcker & Papper det närmsta en shoppingupplevelse jag kan komma.
Katastrof, hade jag tänkt för tio år sen. Idag med eskalerande klimatkris och vetskapen om konsumtionens negativa påverkan på den, tycker jag att det är rätt skönt att inte dagligen frestas av det vita giftet. Då syftar jag varken på socker eller kokain, utan de små fina bomullsfibrer som gömmer sig i en splitterny tröja eller ett par purfärska byxor i modell redo-för-styrelserummet-men-ändå-chill från Arket. Visst har näthandeln gjort det möjligt att frestas ändå, men det är svårt att konkurrera med känslan av nytt tyg under utsträckt hand som bläddrar bland galgarna.
Väl medveten om min svaghet för kläder och trogen löftet till mig själv att bara försöka köpa second hand framöver, undviker jag allt som heter klädbutik och shoppinggata. Likt en nykter alkoholist håller jag mig långt ifrån det som förser min hjärna med dopamin och endorfiner – nya kläder. Tills idag.
Redan på morgonen när jag går från bussen föds tanken. Framför mig har jag en dag av jobb på mysiga caféer på Söder. På vägen hem vet jag att jag kommer passera ett mecka av butiker med basplagg. Garanterat billiga och därmed omöjligt klimatvänliga. Suget har vaknat.
Jag tror att jag hade lyckats stävja mitt sug om inte tanten på cafét hade slängt ut mig för att jag tog ett videomöte. Och jag hade definitivt haft mer motståndskraft om jag inte tvingats ta nästa möte på en uteservering. Hade min mage sen fyllts av mer än en torr liten focaccia till lunch, hade jag garanterat klarat av att göra ett annat val. Men omständigheterna var inte på min, läs klimatets, planhalva.
Med bestämda armtag och basplagg i blicken, styr jag stegen mot Götgatsbacken. Jag har bestämt mig för att ta ett återfall. Och när beslutet väl är taget finns det ingen hejd. Jag kryssar mellan klädställningarna, sliter åt mig några tröjor som jag provar snabbt med lätt svettig överläpp. En köps, resten hängs slarvigt tillbaka på fel plats. Jag stegar in i nästa butik, upprepar proceduren från butiken innan men köper nu två enheter. Nej tre, ett par strumpor åker med i bara farten vid kassan. Som en slags grande finale småspringer jag in i butiken tvärs över gatan, tar trappan upp till övervåningen i tre kliv och sliter åt mig en collegetröja som jag inte ens provar. Den ska jag bara ha. Den ska med!
I lagom tid till middagen kliver jag in genom dörren med en ryggsäck fullproppad av nya kläder, ackompanjerad av en känsla av total tomhet. Suget må ha lagt sig men jag är varken nöjd eller glad, snarare mentalt illamående. Solstickan kommer springande och jag lyfter upp honom i min famn. I takt med att han berättar om sin dag går jag längre in i vardagsrummet och närmre det som vilar utanför. Vatten, träd, frisk luft. I min famn en Solsticka.
Ryggsäcken står kvar i hallen, oöppnad. Först när min man ger sig ut på en springtur bär jag upp den för trappan till vårt arbetsrum. Där går det undan. Prislappar klipps av, kläder hängs in i garderober och kvitton göms. Alla spår av shopping undanröjda. Med ett leende möter jag min man i hallen och frågar hur springturen var, samtidigt som jag stoppar ner handen i fickan. Där ligger den, tomheten i form av prislappar med vassa hörn som vittnar om tre mer eller mindre onödiga nya tröjor och ett par okynnes-strumpor. Mina kinder blir röda och min blick vandrar ner i golvet. Jag skäms. Inte för att min man dömer mig, för att jag gör det.
Men vad är det egentligen som är så problematiskt? Mina surt förvärvade slantar är det väl bara jag och ingen annan som bestämmer över? Låt en kvinna köpa sina basplagg och stå för det, fri från skuld och skam! Men det funkar inte längre, friheten känns urvattnad. På det stora hela kanske just mina inköp inte spelar så stor roll. Kommer en långärmad t-shirt från Weekday bli symbolen för icke uppnådda klimatmål? Förmodligen inte. Men någon form av betydelse har den och det är just det som är grejen. Jag vill att mina val ska spela roll. För om de inte gör det ligger hela avgörandet hos ett gäng klimatförnekare klädda i riksdagsskrud. En nattsvart tanke som föder en enorm vanmakt – min absolut värsta känsla.
Så jag står hellre där i hallen, med rosiga kinder och skäms en stund, för det innebär att jag känner ansvar. Och när jag har ansvar för något, då har jag också möjlighet att påverka. Det var ingen främmande makt som frenetiskt tryckte ner tröjorna i min ryggsäck, det var jag som gjorde valet att ens ge mig in bland det vita giftet och galgarna.
Jag gillar uttrycket att “ta sig ett återfall”. Det indikerar att jag har ett val och därmed även makten. Kapten på mitt eget skepp och så vidare. Jag håller mig till Blocket och Tradera framöver.
