Vi skålar för våra misslyckanden
Girigt rycker jag åt mig stafettpinnen. Det är min tur nu och varje cell i min kropp vibrerar av lusten att ge allt. Jag är så redo som redo kan bli. Min svett luktar frän djurhud och en majbrasa brinner i mina ögon. Men så för en millisekund tvekar jag. Orkar jag verkligen? Vågar jag försöka mig på att vinna? Ro hem hela skiten? PANG svarar mina spända muskler och jag drar.
Jag ska vara ärlig. Jag tycker inte alltid att mitt dagjobb är särskilt kul. Eller inspirerande. Eller givande för den delen. Jag tvivlar å det högsta på att det är vassa logotyper som är meningen med mitt liv. Det ger mig inkomst och en viss status i sociala sammanhang, icke att förakta, men det får inte direkt min själ att vibrera. Men så ibland dimper dem ner. Guldkornen klädda i meningsfulla möjligheter.
Ett sånt landade i min inkorg för några veckor sen. Tisdagstrött öppnade jag jobbmailen med en demonstrativ gäspning och där var den. Offertförfrågningarnas offertförfrågan. Den kom från en viktig avsändare med ett meningsfullt uppdrag och förfrågan gällde sånt jag kan och är bra på. Min själ började sakta vibrera till dom inre tonerna av Dr. Albans “Sing Hallelujah!” och mitt huvud skrek, nej vrålade, YEEEEESSSSSSSSSSSSSS!
Det varade i 4.01 minuter. Sen kom jante och knackade på. Avkrävde en förklaring till denna plötsliga tro på mig själv. Sa åt mig att sluta fira och istället börja fundera över varför jag överhuvudtaget skulle kunna ro hem ett sånt här gig. Tvivel varvat med skitsnack om mig själv och mina färdigheter som designer, avrundades med en enorm trötthet. Alltså varför försöka någonting överhuvudtaget när det ändå inte är nån idé? 🤷♀️
Men där slutar inte historien. För jag har gått i så jääääääävla mycket terapi och nån gång ska en fan få valuta för pengarna. Och det fick jag nu, ty jag lyckades bemästra min inre klagokör, vänligt men bestämt peka finger åt jante och hänvisa till nästa avfart.
Jag bestämde mig för att satsa. Och för att våga vilja. Ett case skulle lämnas in och jag skulle ge det mitt allt. Detta trots det faktum att jag vägrar göra obetalda case, pga förklara rimligheten i att jobba gratis någon? Men det här uppdraget var signerat Malin och jag gav mig in för att vinna. Och jag fick fram nåt som va bra. Jä-vligt bra. Efter en tids finslip tryckte jag på skicka-knappen och gav mig själv en 🙏. Bestämde mig för att fira med bubblor om (läs: när) jag fick uppdraget.
Spot. On. ☄️
Måndag eftermiddag. Klockan 16.32 för att vara exakt.
“Hej Malin! Stort tack för offert och case. Vi är väldigt tacksamma för de arbete du lagt ner. Efter noga övervägande så har vi dock valt att gå vidare med en annan aktör. Vi hoppas att få tillfälle att jobba med dig i andra sammanhang framöver! Vänligen xxx”.
😦 😦 😦
Vad fan är det som händer? Jag var ju spot on? Hade funnit min mening i ett så ofta meningslöst yrkesliv? Skulle vinna ära, guld och gröna skogar? Istället landar ett stort fett misslyckande i mitt knä. Jante visar röven och själen fryser till is. Jag blir ledsen, skamsen och funderar på att gå under jord. Och ALDRIG att jag kommer berätta för någon om det som hände.
På tisdagen strålar jag samman med en vän på en bar. Hon har utfört någon form av misslyckad romantisk manöver med sin partner och nu är dom ovänner istället för nykära. Med sluttande axlar och böjda nackar ger vi varandra en trött kram.
Men så för en millisekund så är det som att vi får samma insikt. Vi kan antingen vara två loosers som möts här, just nu i denna stund. Två stackars satar som gett sig på något, som så här i efterhand, tycks ha varit dom övermäktigt och som till följd av det har dom misslyckats.
Eller så kan vi vara två arma människor som mer än något annat vill att våra själar ska vibrera och som är beredda att ta stafettpinnen, även om dom inte har fysiken för det. Två människor som vågar satsa allt, trots risken för ett misslyckande.
Vi bestämmer oss för att ta stafettpinnen. Och istället för en varsin shot dassig jägermeister, gammel dansk eller nån annan vidrig straff-sprit, köper vi bubbel. Med ett knak rätar vi på våra nackar, ser varandra i ögonen och höjer glasen till en skål. Vi skålar för att vi vågar, för att vi inte är perfekta och för att det är förbannat fint att ha en sorgevän. Med stolta huvuden, pudrade av melankoli, skålar vi för våra misslyckanden.
