Jag är rädd för fan

2020. Året med den magiska sifferkombinationen. Den som ska innebära nya tag, nytt hopp, nya höjder. Ungefär som varje nytt år gör men det blir lite extra kryddat när det är MATCHANDE TAL. Hörde jag magi, hallå?! 💫

Jag sitter i baksätet på vår bil, åkandes igenom ett smältande landskap. Eller smältande är en överdrift för det finns inget som kan smälta. Ingen snö, ingen is. Det är som att våren står runt hörnet. Om jag öppnar fönstret skulle jag säkert höra fåglarna kvittra. (🤨)

Jag älskar våren och varje litet tecken som visar att den är på väg. Men nu är det mitten på januari och jag befinner mig en timme från Vemdalen. Dvs högre upp i vårt land. I norr alltså. Det borde vara vitt, halt och kallt. Istället är det plusgrader och halkfria vägar. (Fy fan)

Jag försöker förhålla mig till klimatkrisen. Försöker parera, dividera, förhandla med mina tankar. Letar vinklar och strategier för att bibehålla hoppet. Jag tror inte på klagan och uppgivenhet utan på mål, jävlar anamma och riktning. I alla kriser finns det ju hopp och kraft att hämta. (Eller?)

Jag duckar den oro som pockar på. I varje samtal, i varje möte, försöker jag hitta distraktion. Jag försöker förstå dom val som jag och andra gör, även dom som pissar på klimatet allra mest. I vissa stunder lyckas jag distansera mig så pass att val jag gör, även dom jag vet är så jävla B, känns berättigade. Det är ju ändå inte upp till mig. (Right?)

Jag undviker att prata om klimatet för mycket. Det är så jävla jobbigt. Tycks bli så komplext och svårt. Obekvämt. Det benämns sällan i samtal med mina vänner, jag pallar inte. Ingen av oss verkar palla. Jag vill inte döda stämningen genom att säga att jag inte vill flyga. Vill inte generat titta bort vid tanken på gårdagens Big mac jag lustfyllt tryckte i mig, när min kompis berättar om hens veganska kosthållning. Ska hen eller jag skämmas? Ska ingen av oss skämmas? Eller ska båda ba kölhala våra samveten i hopp om att bli rena igen? Inte fan vet jag.

Så jag undviker att prata om klimatet.

Jag undviker att prata om klimatet så pass mycket att jag har slutat skriva. För till slut har det blivit det enda jag kan tänka på. Och all min energi går åt till att INTE tänka på det. Inte prata för mycket om det. Absolut inte skriva om det. I slutet av dagen är allt som finns kvar en stor tomhet. Min kamp dränerar mig totalt. (Och klimatångesten dansar salsa på mitt bröst)

Så varför kämpar jag så hårt? Varför benämner jag inte bara det obenämnbara? För att jag är rädd för fan.

Jag är livrädd för vad som ska hända. Hur det ska bli när det är för sent. När klimatet inte orkar längre. Jag är livrädd för att det är för många som inte förstår. Att vi ska göra för få uppoffringar och förändringar, för sent. Jag är livrädd för att prata om allt det här med dom jag älskar och tycker om, för tänk om vi tycker och tänker helt olika. För olika. Jag är rädd för att vara stämningsdödaren som gör ett häng till något obekvämt genom att dra upp klimatet. Lika rädd är jag för att någon annan ska göra det och smitta mig med deras oro. Och jag är så jävla rädd. Nej vänta, så J-Ä-V-L-A RÄDD för att min son inte ska ha en vettig framtid att leva i.

Där har vi den. All min rädsla klädd i klimatskrud, svart på vitt. Uttryckt i ord, naken och osminkad för världen att bevittna. Känns det bättre nu? Jag vet inte riktigt. Men det känns inte värre. Och en viss befrielse infinner sig. Det är inte som att ångesten runt klimatet försvinner, att jag slutar vara rädd. Men istället för att lägga så mycket energi på att tygla och hålla tillbaka rädslan, uttalar jag den och släpper den fri. Släpper mig fri. Visst är jag rädd för fan, men jag behöver inte vara en slav under min rädsla för det.

Så kom du 2020. Kom med dina nya tag, nytt hopp och nya höjder. Kom klimatångest och obekväma samtal. Kom kamp och uppoffringar. Kom sen våren på riktigt, bärs i solen och ny energi. Kom asgarv som kittlar i magen och nyförälskelse i människan i mitt liv. Kom gemenskapen som får oss alla att förstå att tillsammans kan vi förändra allt. Kom insikten om att jag aldrig hade röstat om inte den lilla människan hade kämpat för det. Kom vetskapen om att det här, just det här vi står och går på, är allas vårt att rädda. Och kom alla klyschor med kraften av tusen galopperande pumor. 🤷‍♀️

Kom allt som ska komma och jag ska stirra det i vitögat, peka med hela jävla handen och sen välkomna det med öppna armar. Jag må vara rädd men jag är fan så mycket mer modig.

Kom alla rädslor och gör det ackompanjerat av Jonathan Johansson.

❤️🌍❤️🌍❤️