Ibland är jag ledsen

Ok, triggervarning. Jag känner mig. Ledsen. 😱 Inte jätte, inte deprimerad. Jag gråter inte en massa. Jag bara är. Ledsen.

Att bara vara ledsen är svårt. Det är liksom inte som att bara vara glad. Är någon glad är det inget vi ifrågasätter. Det triggar ingen att någon är glad. Hen mår ju bra? Precis som vi gör by default, som det ska vara. Är någon ledsen däremot, som jag är nu, går varningssystemet igång. Någonting är F-E-L och det felet bör hittas. Helst igår.

Så jag scannar mitt inre för att hitta anledningar. Pms? Bråksäsong? Sömnbrist? Inga bra serier? Favoritjeans som spruckit i röven? Nope. Inget av ovanstående stämmer. Men visst, jag kan nog hitta anledningar till att vara ledsen ändå. November. Grå regnspya över himlen. Trump lever än. SD finns. Klimatet fortsätter gå sönder. Säsongen för krispig vattenmelon är över. Behöver jag fortsätta?

Men det är ingen av de där anledningarna som är grejen. Det är liksom inget specifikt som skapar min pågående sinnesstämning. Ingenting har hänt. Det är inte synd om mig och jag vill inte ha tröst.

Jag är bara ledsen. 😯😧😮

Jag tänker att det är ok att det är så. Efter hundratusen terapitimmar och svart bälte i diagnos, är jag rätt ok med min ledsenhet. Den kommer ibland och den stannar ett tag, mer dramatiskt än så är det inte. Lite jobbigt och tråkigt, absolut, men det betyder liksom inget mer.

För mig är att vara ledsen lika självklart som att vara glad. En del av dealen med att leva. Osten på pizzan eller mjölet i degen, om du hellre vill se det så. Men det känns inte som att det är så för gemene hen. Ledsenhet är liksom inte riktigt ett socialt accepterat state of mind. Är vi ledsna är något automatiskt fel och måste fixas. Och visst, många gånger kanske fix behövs, men jag tänker att ibland behöver saker bara få vara som dom är, tills dom inte är det längre.

Så hur har det blivit så här? Att glädje tas för givet och accepteras utan ifrågasättande, men sorg ska utredas och gärna hållas bakom lyckta dörrar. Media, ekonomiska krafter och drömmar om perfektion kanske är några svar. Aliens, asagudar och stjärnfall är kanske några andra. Jag vet uppenbarligen ingenting om roten, men ser ändå problemet i att glädje accepteras mer än sorg.

Missuppfatta mig ej, klart som fan att jag hellre är glad än ledsen! Att vara glad är ju myz. Men lika mycket som november med sin gråa himmel är en del av vår väderkarta, är sorg en del av livet. Vi är väl alla ledsna då och då? Kanske att vi till och med behöver vara ledsna som en kontrast för att vara glada. Inte fan vet jag, men ledsna är vi ibland. Så är det bara.

Tänk om vi vågade säga det lite mer. Hitta gemenskap i vår ledsenhet istället för att isolera oss. Kanske t.o.m våga dra ett skämt omet för att få lite självdistans och inte skapa för mycket drama runt känslor som bara hör livet till. Tänk om.

Som reaktion på min egen text vill en del av mig instinktivt kasta mig in på Insta och frenetiskt posta glada/roliga/härliga bilder, som visar hur jävla h-ä-r-l-i-g-t mitt liv är denna gråa (k*k)onsdag i november. Men jag skiter i det. Trotsar rädslan i att uppfattas som nån som är ledsen, vad det nu innebär. Orka va omänsklig och perfekt?

Ibland är jag ledsen. BOM!

🤷‍♀️