Vem andas i oktober?

Unnsdagsmorgon, fryst fukt på trottoaren och jag traskar med lagom bestämda steg till tunnelbanan. Ni vet, så där när en går i ett ganska raskt tempo med tydlig riktning men utan ytlig andning och svettpärlor över läppen. Har lyckats hamna i takt med den sköna låt som vibrerar i mina öron och känner att jag har flow.

Framme vid min station springer jag in i en kompis. Vi kramas och utbyter standardfraserna jag utbyter med alla just nu: “Heeeej! Läget? Läääänge sen! Ah, samma här. Det är MYCKET! Hehehe. Sova får en väl göra sen. Hahaha. Måste rusa, KUL att ses! Vi borde styra nåt snart! Hej hej hej!” * kastar iväg en slängkyss samtidigt som vi båda börjar småspringa baklänges *.

Så här ser samtalen ut med 99,9% av alla jag pratar med just nu. I kid you not. Alla har MYCKET, är stressade och sover för lite. Det är som att en epidemi av intensitet har lamslagit Stockholms gator och vi är alla där, mitt i hetsens epicentrum. Men det är inte det mest anmärkningsvärda. Det spektakulära är att detta tycks hända varje höst och det är ingen som direkt reagerar över det. Lika självklart som att hela rikets förskolebarn (och deras stackars satar till föräldrar) kräks i januari, växlar vi alla upp tempot nåt ENORMT i oktober.

För visst är det i oktober det händer? I oktober när vi till slut släppt hoppet om värmen från sommaren och vi av nån oförklarlig anledning ska “byta tid”, vilket gynnar extremt få och mest lämnar alla förvirrade. I oktober påminner kylan oss om att vardagen är på riktigt och nu är det dags att börja göra saker. Le-ve-re-ra. På samtliga plan. För mig som frilans är det typ en omöjlighet att inte hänga på. Efter en lång sommar med hög nivå av njut och låg nivå av inkomst, gäller det att KÖTTA när tillfälle kommer.

Det gör det alltid i oktober.

Och det här låter ju som utmärkta förutsättningar för att börja må skit. Deppa. Gräva ner sig under en gammal grävling och vägra vakna innan kylan lämnat marken. Ändå verkar vi inte må så dåligt? Eller jag gör inte det i alla fall. Jag hetsar och stressar och levererar, ackompanjerat av en trotsig liten marodör som knappast stöttar en god nattsömn. Men jag mår ändå ganska bra. Mot alla odds.

🤨

Kan det kanske vara så att lite stress kryddar livet? Att intensitet som får oss att växla upp, i vissa doser, får oss att må bra? Alltså jag vet inte, men är det inte lite som att en KÄNNER ATT EN LEVER när en står med kniven mot strupen och ba MÅSTE lösa saker? Aldrig levererar jag så bra, är så skarp och så snabb som när deadlinen står och flåsar mig i nacken. Det finns liksom inget spelrum för lall. Jag tror t.o.m Anders Hansen bekräftar det här i sin serie på SVT. Att en viss dos av stress är bra, den får oss att bli skärpta.

Men hej, missta inte raderna ovan för att jag förespråkar stress. För stress i överdriven mängd och för länge är mayhem. Det blir en sjuk av. Fråga en som vet 🙋‍♀️. Så pauser och vila behövs. Och det kanske inte är så jävla lätt när ens system står inställt på ARFC - Alltid Redo För Combat. Då får en försöka ta till hjälpmedel.

Typ träna och gå ut i skogen. Eller få nålar instuckna lite här och var till tonerna av kinesisk mantrasång. Ta ett bad, gå på bio och hångla kan också funka. Och varför inte ta ett glas vin (nej, jag säger inte att en ska hantera stress med vin varje dag men ibland. Please. Unn kommer som tvåa på överlevnadsstegen.).

Jag försöker också titta förbi min terapeut lite då och då. Sist jag var där fick vi avbryta pratet eftersom jag hade en miljon tankar i huvudet och det var svårt att prata om allt samtidigt. Istället körde hon en vägledd meditation med mig. Ni vet, en sån där när en går igenom kroppen och förhoppningsvis landar med andningen långt ner i magen. Ha! Vilken andning i vilken mage? Men efter några minuter hamnade den där. Och satan vad skönt och vilsamt vi hade det en liten stund, jag och min andning.

Efter terapin hoppade jag på cykeln och hetsade till ett möte jag var sen till. Andningen tappade jag nånstans mellan Götgatan och Södra station. Från stress, till djupandning, tillbaka till stress. Men jag tänker att det är ok. Det kommer inte vara för evigt. Framförallt kommer jag inte låta det vara för evigt. Kapten på mitt eget skepp va.

Så istället för att hetsa upp mig åker jag med och försöker hitta mikropauserna mellan 2-årsvrål och otydliga briefer.

Vem andas i oktober anyway?

💋💋💋