Världen behöver mer Dirty Dancing
* OBS! Inlägget bör läsas med hörlurar för 360°-upplevelse *
Grå september som snart blir oktober. Löjliga vuxna som försöker tysta ner proaktiva ungdomar med förminskning, förlöjligande och andra trötta härskartekniker. Snoret som har hittat ett konstant flöde ur min sons röda näsa och jag som funderar på hur många tusen jag kommer lägga på överdragsbyxor innan jordelivet är slut.
Jag har magkatarr som får övre buken att kännas som en uppblåst bowlingbana och har tagit en sjukdag. De senaste åren har jag varit dålig på att vara sjuk. Visst, jag har varit “sjuk” dvs har legat med laptopen på magen istället för att stå vid mitt ståbord, men jag har inte varit sjuk på riktigt. Ni vet. Ha samma trosor som igår, inte ta på deo, ducka telefonsamtal och ligga i soffan med en fisljummen kopp te. Lite har jag jobbat idag, men deon har uteblivit och framförallt har jag kollat på film. Och inte vilken film som helst. Jag har kollat på Dirty Dancing.
MYCKET kan sägas om Dirty Dancing. Denna vibrerande, pulserande, sensuella 80-talskompott till filmhistoria som min storasyster förbjöds att se pga innehåll OPASSANDE för en aspirerande tonåring. Som fjärdebarn uppvuxen på 90-talet var tyglarna inte riktigt lika hårda. I andra klass plöjde jag filmen om och om igen i sällskap av en lika hängiven kompis. Var den så storartad idag som jag mindes den? Eh JA! Den var större än någonsin och lockade fram både skratt, förstulna blickar och tårar. När filmen var slut kände jag bara en sak och jag kände det starkt. Världen behöver mer Dirty Dancing. Jag behöver mer Dirty Dancing.
Kolla bara på helgen som varit.
Fredag den 27e september, en av dom största dagarna jag har beskådat i mitt 33-åriga liv. På runt 3000 platser i världen slöt människor upp för att demonstrera för klimatet. Mäktigt. Stort. Kraftfullt. Så pass att jag efter tionde försöket att skriva om det la ner. Det gick liksom inte att fånga för en känslobloggare som jag. Många var på plats och många brydde sig. För mig är det lika självklart att bry sig som att bli fotbollshuligan under EM och VM. Jag menar, hur kan en INTE bry sig?
Till min förvåning verkar det finnas dom som faktiskt inte gör det. Som tycks tänka att det här med klimatet må vara en fråga för många men det är då inte en fråga för mig. Det här gör mig provocerad, förbannad. Jag får lust att vråla opedagogiska saker som inte förändrar någonting, kanske bara till det sämre.
Tänk då om världen var mer som Dirty Dancing. Vid tiden för demonstrationerna juckar sig klimatet in bland alla som tror sig stå utanför klimatfrågan. Till tonerna av Do you love me, förklädd till Patrick Swayze (RIP) och helt jävla oemotståndlig får det alla att jucka med. Till och med Jimmie Å faller som en fura.
Vidare till lördagen. Jag och min familj hade mjuka kläder, ett mjukt tempo och mjuka sinnelag. Vi myste oss ner till en av restaurangerna på byn och klagade precis lagom mycket och diskret på den smaklösa maten. Stämningen var gosig, ända tills jag och min kille började tjafsa. Om något “otroligt viktigt” givetvis som jag absolut inte kommer ihåg idag. Min kille tyckte att vi kunde släppa det när notan var betald. Jag tyckte att vi kunde förvalta den sura stämningen till nästa dag. Gick sålunda och la mig utan att säga god natt. (Mogen kvinna 30+ finnes här 🙋♀️).
Tänk om livet då hade varit lite mer som Dirty Dancing. När jag surmulen kom ut ur sovrummet efter att ha lagt vår son, hade min kille svirat om till tighta svarta jeans, ännu tighare svart linne och nån form av odefinierad klacksko. Grr. På vinylspelaren hade han satt på Love Man och bestämt, inte sexuellt ofredande och aggressivt utan ba nice, juckat sig fram till mig. Han hade kastat min arm runt sin hals, tvingat mig att se honom i ögonen och sen dansat bort allt vad småsinthet och ilska heter. Perfekt upplägg för ligg 😛, tänker du. Kanske det. Men först. D-A-N-S-A.
Och så blev det söndag. Med en annalkande känsla av måndag. Måndag fylld med ny dålig ekonomi, nya obesvarade mail och icke-upföljda säljmöten. Magkatarren började göra sig hörd efter lunch och resten av dagen spenderades i någon form av halvkrummande position. Lite som ett upp-och-nervänt J. Allt för att försöka klämma ihop bowlingmatchen med brinnande klot som pågick i magen. En viss känsla av hopplöshet infann sig. När jag fick säga nej till söndagsvinet växte känslan. I middagssamtalet om jobb och framtid började den bli abnorm. Längtan efter att bli räddad växte i samma takt som hopplösheten.
Tänk om mitt liv då hade varit lite mer som Dirty Dancing.
Ur mig själv kliver en hjälte, förklädd till Patrick Swayze. Hjälten stövlar fram till vårt middagsbord, slänger en snabb blick på min kille och säger “Nobody puts baby in a gammal kökssoffa”. Mot mig sträcker han sin hand. Tillsammans går vi till utrymmet mellan soffan och den öppna spisen. Med en kaxig högerklack sparkar han bort bordet och soffan så vi får mer yta att röra oss på. Det är tyst några sekunder. Och sen hör jag. Dom oförnekliga tonerna av (I’ve Had) The Time Of My Life. Och SATAN vad vi dansar. Efter ett tag hoppar hjälten ner på knäna framför min lilla familj och får med dom i dansen. Alla kan stegen. När låten sen når sitt klimax springer jag, hoppar. Hjälten lyfter och jag svävar. Bortom allt som heter säljmöten, sinande konton och klimatkris.
Om du inte redan fattat det så är det alltså jag som är hjälten. För det må vara skönt att bli räddad av andra, men det är fan så mycket mer mäktigt att rädda sig själv. Och har du inte sett Dirty Dancing så måste du se den nu, om inte annat för att förstå min text bättre.
