Gör, bara gör

Det är en sån där dag. Jag har lite att göra, är ensam på kontoret och har snurrat fem varv på stolen. Mår illa. Är på vippen att snurra ett varv till men stoppar mig själv i ansatsen. Vilken rimlig människa vill snurra ett varv till när hon redan mår illa? Jag är i färd att göra det för jag försöker undvika just det här. Att sätta mig ner och skriva.

Jag har gjort det här ganska länge nu. Metaforiskt snurrat runt på olika stolar tills jag mår illa, allt för att slippa lägga händerna på tangentbordet. Men hold my horses - jag älskar väl att skriva? Ja. Eller jag gjorde det. Tills det sket sig och livet tog för mycket av min tid. Och när tiden väl hade passerat så var det så jävla svårt att göra comeback. Och när jag inte gjorde den där comebacken så kändes det liksom inte lika peppigt, jag hade ju tappat momentum? Så stod den där mentala kontorsstolen där och då kändes det ba lättare att sätta mig på den och börja snurra, må illa och sen snurra lite till.

Jag tänker att det så lätt blir så här. Livet avbryter en aktivitet eller ett mönster jag har satt igång och helt plötsligt är vägen tillbaka så himla svår. Det där träningsflowet som pågått, där jag gymmar, yogar, crawlar och karatehjular hela vägen hem (🤸‍♂️✌️), raseras av en förkylning. Klimatsmarta målsättningar glöms bort i takt med att ett snöblandat regn fuktar luggen och bilen tas till mataffären istället för den käcka familjepromenaden. Intentionen om en fokuserad arbetsmoral byts ut mot en mysig kollega med bullar i soffan.

Ja men ni fattar. Alla dom här planerna och positiva mönster jag vill uppnå avbryts så lätt av… Annat. Samma annat som avbröt skrivandet. Och liksom, då är det så lätt att hamna där, i “det är ingen idé”. Tiden samarbetar här. För ju längre tid det går desto mer bekräftas att det faktiskt inte är nån idé och gropen ner i icke-görandet grävs djupare och djupare för varje dag som går. Och det fattar ju vem som helst, att den backen som leder tillbaka till punkten där det faktiskt var en idé att göra saker, den blir brant och lång utav bara helvete.

Jag har harvat runt i den där gropen ett tag nu. Tre månader för att vara exakt. Jag har försökt skriva ibland men kastat bort det som kommit ut. Föraktat och äcklats av det. Varför? Det är ju bara ord? Men alltså jag brukade vara fuckin queen of words! Jag klädde världen i mina välformulerade guldindränkta texter (hallååå hybris) och jag gjorde det ganska enkelt. Det som kommit den senaste tiden har bara varit skit. Och ärligt talat känner jag lite samma inför det som kommer nu. Det är liksom inte det där som det var förut. Ord klädda i diamanter.

Men kanske att det är en förvriden bild. Kanske att jag klär mitt forna skrivande i sociala mediers förskönande filter. När jag tänker på mig och att skriva ser jag bilden av mig själv som mammaledig. Jag har fått en ledig eftermiddag och fullkomligt kräks ur mig briljanta texter som legat och bubblat under amningskoman. Jag behöver knappt lyfta fingrarna över tangenterna, orden bara svävar ur mig. Mm. Just det. Det kanske var så, eller typ så, EN gång. Men för det mesta är det inte så. Att skriva är en syssla som alla andra. Den kräver stret, slit och mod. Ibland är det skitlätt och roligt. Ofta rätt svårt och motigt.

Så varför skriver jag nu? Och varför kommer jag lägga upp den här texten om jag nu inte tycker att den är så bra? För att jag är lite sjuk i huvet? Ja 🤷‍♀️, men det vet vi ju redan. Kanske mer för att jag tror att jag ba måste få ur mig de här orden och publicera den här första texten på länge. För det är ju enda vägen tillbaka. På’t igen, från början. Våga vara dålig för att sen bli lite bättre. Precis som med träningen, klimatsmartheten och jobbfokuset. Börja om.

Det är liksom aldrig för sent att identifiera sig som en som tränar, skriver och älskar klimatet. Jag yogade igår, tränade med PT imorse. Veckorna innan dess åt jag turkisk peppar varje dag och lyfte min son som enda styrketräning. Jag vet inte hur det blir imorrn, men vem bryr sig? Jag kan börja om igen. Varje dag, varje timma, varje sekund.

Ok. Scrollar upp och ser att jag har en del stoff nu. Jag har talat ut. Så jag klappar mig själv på axeln (for realz, underskattat!) och är nöjd. Jag skrev den här texten! Jag tycker kanske inte att den är fantastisk, men jag skrev den. Och vet ni vad det roliga är? Den 9e januari förra året skrev jag en text som i mångt och mycket är exakt likadan. Titel: “Göre ba göre”. LOL! Men inte tänker jag skämmas eller spela cool för det. Och så fan heller att jag tar bort det här inlägget. No no. Jag höjer rösten lite till och vrålar till alla att läsa mina upprepade ord. Jag vill skriva och nånstans måste en bara börja. Även om det är en dålig replika av året innan.

Gör, bara gör. Ibland, eller ganska ofta, är det vägen att gå.

Och stay tuned för jag har hunnit bygga upp ett bibliotek av saltiga ämnen under mina månader i tystnad. I vår väntar raffiga rader om att hyckla klimatet, förlägga sin ångest på andra, hastigt rakade ben, oförmågan att slappna av i lycka och mycket mycket mer.

Till nästa gång - KÄRLEK ❤️ 🧡 💛 💚 💙 💜 🖤