I allt mitt svaga är jag den starkaste

Det finns så mycket jag kan berätta.

Jag kan berätta om hur det är första gången jag får ångest. Hur jag står i duschen hos pappa, 12 år gammal och helt plötsligt inte vill leva längre. Om allt som försvinner i mig. Om tomheten som finns kvar.

Jag kan berätta om år av deppighet bakom en till synes normal yta. Hur jag hela tiden strävar efter att vara något jag tror att alla andra är. Hur jag också på något sätt är det. Men också så mycket mer. Så mycket annat.

Jag kan berätta om ett liv fyllt av höga prestationer, vänner, alkohol och fest. Hur allt så länge pekar åt fel håll, men dolt i ett polerat jag - omöjligt att upptäcka.

Jag kan berätta om när depressionen slår till. Hur den sakta bryter ner mig. Hur den får tårarna att börja rinna och aldrig sluta. Hur den lägger sig i sängen med mig när jag ska sova, sätter sig på mitt bröst och lovar att aldrig lämna. Hur den sakta men säkert övertygar mig om att det bara finns en väg ut. 

Jag kan berätta om hur den gör varje val till ett helvete. Hur frågan om kaffe eller te blir ett glödgat svärd i mitt huvud. I min själ. Hur jag tappar förmågan att kissa.

Jag kan berätta det surrealistiska i att låta min storasyster ledsaga mig till psyket. Hur skevt det är att bli ombedd att låsa in alla mina personliga saker för att minimera risken för att jag ska skada mig. 

Jag kan berätta om det oförklarligt orimligt overkliga i att se någon ur min familj öppna dörren från psyket, gå sin väg och lämna mig kvar. Hur det känns att vara den som är fast bakom en låst dörr. Inlåst och förvarad i veckor. 

Jag kan berätta om det som håller mig vaken om nätterna. Det som pockar på min uppmärksamhet dygnet runt. Om döden som väntar i varje andetag.

Jag kan också berätta om hur det är att bli manisk. Psykotisk. Riktigt jävla galen. 

Hur det är att se mina egna ögon skifta från blått till brunt. Att hitta meddelanden gömda i pussel och böcker. Att slita upp skjortan så att knapparna flyger, riva ner inredningen och ge dom jävlarna det dom säger att jag är. En riktig galning.

Jag skulle kunna berätta om hur det är att bli bältad. En gång. Två gånger. Men minnet finns inte kvar. Jag kan däremot berätta om hur det är att ligga i fosterställning, inlåst i ett rum utan att förstå varför. Hur ångesten, ilskan, vettskrämdheten som uppstår, tar över allt som finns. 

Jag kan berätta om ett liv där varje tår utöver det ”vanliga” kan vara ett tecken på depression. Hur varje skratt och glad dag kan vara ett första steg in i manin. Hur jag balanserar på något som ibland känns som den tunnaste av trådar.

Det finns så mycket jag kan berätta. 

Det finns så mycket jag VILL berätta.

Jag vill berätta om när jag bestämmer mig för att fortsätta. Om hur jag i mitt mest deprimerade tillstånd tvingar mig upp ur sängen varje morgon. Hur jag tuggar maten och går promenader.

Jag vill berätta om hur jag inte tar livet av mig fast döden så länge är mitt enda svar.

Jag vill berätta om när jag är som mest manisk men bestämmer mig för att bli frisk. Hur jag slutar planera flykt och ”röka hasch” med mina medpatienter. Hur jag istället börjar fokusera på ett liv. Mitt liv.

Jag vill berätta om hur min allra värsta fiende blir min räddning. Hur min sjukdom blir passagen till ett annat liv. Ett liv där mina vänner kallar mig för Malin 2.0. Ett liv där jag har kraften att ta hand om mig själv och förståelsen för när jag inte riktigt orkar.

Jag vill berätta om hur jag hela tiden och varje dag håller mig frisk. Hur jag balanserar det virrvarr av känslor och tankar som så ofta rör sig i mig. Hur jag fortsätter. Hur jag inte och aldrig ger upp. 

Det finns så mycket jag vill berätta. Men det här vill jag berätta allra mest.

Hur jag i allt mitt svaga, är den starkaste.