Varför var det ingen som sa nåt?

Den där dan jag inte ville skulle komma, den som var så långt bort i framtiden, är här. Dagen då jag är tillbaka i stan, min son har sin första inskolningsdag och jag min första jobbdag. Alltså orka ens något av allt det? Försöker blunda och låtsas som ingenting men det funkar lika jävla dåligt som vanligt. Livet och känslorna har högljudd punkfestival på min emotionella balkong och dörren ut går inte att stänga.

Men HEJ, nu chillar vi lite. Det här är ju dom första raderna sen sommaruppehållet. Hur var sommaren hallå??? Underbar, jobbig, härlig, gråtig, bråkig, ljuvlig och skön. Ja, det är sant! Jag var inte konstant lycklig hela sommaren. Livet var inte som på Instagram. Det dansade inga enhörningar under dubbla regnbågar och sjöngs inga serenader i vattenfall. Men den var fin och härlig ändå. Som livet är för det mesta med andra ord. Bara lite mjukare, inbäddat i lantlig miljö och glittriga bad. 

Den här sommaren kom också med en del obekväma uppvaknanden. Livet slog upp dörren lite här och var, rakt i mitt ansikte och tinnitusvrålade: HÄR KOMMER JAG!!!!!!

Smäll nummer ett kom när vi lämnade Portugal. Visst fattade jag att det skulle bli tråkigt att lämna men inte till den graden. Mitt hjärta darrade av att åka ifrån vår lilla by vid havet. Surfen var återerövrad, havet mitt och jag havets - inte var jag redo att lämna! Tårar, sorg och klagoljud, men jag tog mig ändå hem.

Hem till ett Sverige och ett Stockholm som på så många plan är så långt ifrån den verklighet jag har haft hela våren. Så tvärtemot dom små kullerstensgatorna, dom varma människorna som såg varann och havet som dånade ett ögonkast ifrån. Från litet till stort, från nytt till gammalt hem.

Där kom också nästa smäll, dock mer väntad. Fuckin stan i juli. Alltså nej, det går inte. Det är för mycket asfalt, folk, bilar, vassa kanter, tempo, lifestyle, perfektion och sura munnar. Jag och mitt surfmjuka lilla sinne fick panik. Deppade och suckade min kille till vansinne tills vi drog vidare till Skåne och ett annat hav. Räddning var i sikte! Sen Gotland. Mitt älskade Gotland som bara är bäst på alla plan. Punkt. 

Sen åkte vi hem till stan igen. Och där väntade den, nästa smäll. Ruvandes. Omöjlig att besegra. Jävlig. Och så fort jag öppnade bildörren kastade den sig över mig. Helvetes-fuckin-rövvärmen levererad till oss rakt från Trumps ringmuskel. Jag gillar sol, jag gillar värme, okej?. Jag har varit i ett svettigt Costa Rica och jag njöt, okej?? Men det här som har pågått här hemma har inte varit njutbart. Att leva i en bastu, en gång kallad min lägenhet, är inte härligt. Enda stunderna jag upplevt något som kan liknas vid avslappning har varit i vattnet. Övrig tid har jag bara överlevt. 

Efter några dar släppte den dock taget (för en stund) och tur var det. Annars hade den här bloggen och dess författare varit ett minne blott.

Men hur jobbigt det än var att lämna den lilla byn vid havet, hur pestigt det än var att hänga i stan i juli och hur jävlig ökenhettan än var, så är inget av det någonting mot nästa smäll som var på väg. Den som orsakat min brutna näsa, spruckna läpp och purpurfärgade ögon (meta-meta-metafor). Den som ger mig känslan av att simma på jävligt djupt och kolsvart vatten. Den jag typ inte pallar att skriva om för att den är för unghhhh att formulera. Men juste. Sann mot min bloggs natur som jag är har jag inget val 🤦‍♀️, så here we go.

Min son börjar förskolan. I detta nu är han med min kille och skolas in. Bara jag skriver dom orden spänns mina axlar och det gurglar nånstans högt upp i magen. Alltså varför var det ingen som sa nåt? Varför berättade ingen om den här känslan? Nej förlåt, det här jävla känsloinfernot som uppstått. Och liksom jag menar inte nu, jag menar varför var det ingen som sa nåt innan? Innan vi bestämde oss för att ligga och "se vad som händer".

Varför var det ingen som sa att vi skulle skapa nåt, skapa någon, som var större än allting annat? Någon som betyder mer än, ja ALLT. Varför berättade ingen att det nu aldrig mer bara kommer vara jag utan alltid en till? En till som jag alltid bär med mig men som i samma stund jag krystade ut han, började vandra ifrån mig. Som jag måste uppmuntra på den vandringen, vinka till och pusha på.

Varför fick jag inte gå nån förberedande kurs? Inte praktisk men känslomässig. Som gav mig skydd mot allt det här starka som jag inte visste att jag kunde känna. Och då har jag bipolär sjukdom - har känt EN DEL starka känslor?

Varför var det ingen som sa att den där lilla människan som växer i mig, den ska jag lämna ifrån mig imorrn? Ok det var inte igår jag hade min son i magen, men det känns fan så. Jag är inte redo för det här! Separationen är olidlig, oron total och hjärtat bristande.

Och vet ni, jag har varit så chill innan! Världens jävla coolaste mamma. Inga problem att lämna ifrån mig min unge till barnvakter. Superlugn inför förskolan som väntade. Yolo, carpe diem och alla klyschor rakt igenom.

Och nu är vi här och jag vet fan inte vad eller vem jag är. Får lite lätt yrsel bara av att skriva om det. URK.

Så, VARFÖR var det ingen som sa nåt? Om avskedets stora sorg, återvändandets våndor, värmens helveteseld och inskolningens plågor. Varför kom det ingen förvarning? 

Förmodligen för att det inte går. Jag kan inte bli förvarnad om livet. Och även om jag blir det så kan jag EV. ana men aldrig förstå, inte på förhand. Det måste upplevas för att förstås. Det bara är så. Och jag kan tycka att det är så jävla kukigt, så fuckin smärtsamt och J-O-B-B-I-G-T. Ändå är det så. Smärta måste upplevas lika mycket som njutning. Och vet ni vad jag tror? Eller intalar mig själv 😏 Att om en vågar ge sig hän till det ena så får en njuta desto mer av det andra. 

Vad det betyder i praktiken? Jag har lipat skiten ur mig så fort min son inte ser. Jag pratar sönder min kille, telefontrackar min mamma och syster, sms:ar min svärmor. Jag lever ut och söker stöd och igenkänning hos vänner, bin och fåglar. (Nej jag pratar inte med insekter men naturen skänker tröst, låt en kvinna tröstas). Jag är i det som är och försöker inte fly ifrån det. Stirrar stormen stint rakt in i ögat, tar den svettiga tjuren vid hornen, äter den starkaste chilin och så vidare. En dag kommer även denna period ha passerat. They say.. Nej men alltså jag vet att den kommer göra det. Intellektuellt vet jag det. Emotionellt... 💆‍♀️ 

*

Och BOM! Där var jag och alla mina rädslor tillbaka! Inte milt, inte försiktigt - rakt in i känslornas epicentrum river vi av en tango utan dess like. MYS! Och stay tuned, hösten kommer ha många godbitar att bjuda på.

Peppig powerlåt? Kommer här .

Ciao lovers ❤️ 🧡 💛 💚 💙 💜

* När jag kom hem samma eftermiddag möttes jag av min lilla familj i sitt esse. Vår son hade rockat första dan på förskolan, min kille var fett snygg. Vi åkte och badade. Till middag gjorde jag en perfekt grekisk sallad, värdig varenda Instagram-feed på denna jord. Sen la min kille vår son och jag gick till gymet för första gången på.. Länge. Allt var i harmoni. Det var löjligt perfekt. Allt får plats, allt har sina moments. Namaste 🙏