När alla rädslor kom och gick

Semester, vino verde och brunbrända fötter har tagit över mitt sinne och peppen för att skriva ett inlägg har väl varit si sådär. Men så gillar ju jag att runda av och göra avslut, även om jag hatar avsked, så visst fan ska jag spotta ur mig några sista ord innan jag stänger ner för sommaren. Och eftersom det är säsongsavslutning kan det mycket möjligt bli några fler rader än vad det brukar bli.

Tre månader i den lilla byn vid havet går nu mot sitt slut. Det känns helt sjukt och samtidigt precis som det ska. Vi bor ju här nu? Alltså vi har ju flyttat hit? Och samtidigt bor vi hemma och känslomässiga rötter kallar oss tillbaka. Men så är nya band knutna här och liksom hallå, haaaaavet. Mitt älskade hav. Hur ska jag kunna lämna dig? Ja ni hör ju. Det är dubbelt och bipolärt utav bara helvete. Omställningar tillhör inte mina känslomässiga favoriter, men jag är rätt säker på att det kommer bli bra att komma hem. Eller ja, säker och säker, jag intalar mig själv det iaf.

Hörni, ni vet ju vad den här bloggen heter. Kom alla rädslor. Och vissa av er vet väl typ vad det namnet står för. Att jag inte vill låta mina rädslor stoppa mig, så istället för att gömma mig för dom vänder jag mig om och välkomnar dom med öppna armar. Illamående och klädd i fruktan, men jag välkomnar dom. Och så dansar vi lite med varann och sen lämnar jag dom ofta på avbytarbänken och jazzar vidare mot nästa rädsla. 

För mig är det här rätt glasklart men jag fattar också att det kan upplevas som flummigt och kanske lite störigt ibland. ”Vadå dansa med en rädsla? Vad fan pratar hon om? Kan hon inte bara va lite lättsam och dansa med en jävla människa som vanligt folk?”. Jag dansar ju förvisso mest metaforiskt med mina känslor, men ja, kan jag inte bara vara lite mer lättsam? Grejen är ju den att jag blir det genom att göra just så här. Genom att dra fram min inre skit så får den inte samma möjlighet att gotta sig och växa i mörkret. Jag blottlägger den, möter den och genom det blir jag ofta fri.

Men ok, nu snurrar jag bort i metaforer igen. (Kan inte hjälpa det, älskar metaforer 🤷‍♀️ ). Så låt mig istället ge ett väldigt konkret exempel som handlar om fysisk aktivitet. Något vi kan bevittna med ögat och ta på. Som jag dividerat om förr. Jag ger er: surfen.

När vi valde just den här lilla byn vid havet var en av huvudorsakerna surfen, det skrev jag om i min förra post. Det här är ett surfmecka och det mesta som pågår här kretsar runt det. I april när vi kom hit hade jag inte surfat på två år. Min bålstyrka hade under ett års tid brutits ner av att ha vår son i magen. Min mentala styrka hade av samma anledning förändrats till att bli tigerstark men också musrädd. Rädd för att något skulle hända mig, och då gäller inte rädslan mig själv, utan vad som skulle hända min son om jag försvann.

Förutom bål på minus och nyfunna modersinstinkter bar jag också med mig mina gamla rädslor sen förr. Rädslan för: 

1. Stora starka vågor
2. Stora starka havsdjur
3. Stora starka otrevliga machosnubbar med liten snopp och stor surfbräda (fri tolkning om penisstorlek) 
4. Stora starka känslor i form av prestationsångest, rädsla, panik och förödmjukelse

Ja ni ser ju själva, jag hade en sjuhelvets line-up av rädslor att ta mig förbi. Och här kommer den, essensen av att locka till mig mina rädslor istället för att trycka dom ifrån mig. För så här är det. Hade jag inte tittat alla dom där rädslorna i vitögat och dansat runt med dom en efter en så hade jag inte surfat när vi varit här. Jag hade hittat på fina ursäkter och skitit i det. Och det hade väl varit helt ok om det nu var så att jag faktiskt inte vill surfa. Som läget var i början visste jag inte riktigt vad jag ville om jag ska vara ärlig. Men jag hade ett minne av total lycka och ro i kropp och själ och det minnet var kopplat till en surfrbräda och havet. Jag var tvungen att utmana,

Steg för steg tog jag mig förbi mina rädslor, en efter en. Jag tog surflektion, surfade i det vita skummet där nybörjarna håller till och la ner allt som heter prestation. I början fick min kille mer eller mindre släpa mig ner till stranden, hand i hand gå med mig och hyra en bräda och med en varsam men bestämd hand putta ut mig i vattnet. Och så fick han göra ett tag tills jag var redo att utmana nästa rädsla och sen nästa.

Igår gick jag ner själv till stranden. Hyrde brädan på eget bevåg. Värmde upp en kortis på stranden och kastade mig sen ut i vattnet. Min kille var inte där, han va hemma med vår son. Framför, runt och under mig var havet. Bakom mig var alla rädslor. 

En mer tillfredställande känsla är svår för mig att hitta. Och jag kan lova att om inte jag hade vågat erkänna och ta fram alla dom saker som skrämde mig med att börja surfa igen, så hade den där stunden aldrig hänt. Då hade jag skitit i att surfa, för det hade varit den enklaste och bekvämaste vägen ut. 

Men vadå, är det ALDRIG ok att säga ”jag vågar inte” och sen ta en enklare väg? Får en pisk och ”shame” vrålat efter sig på gatorna då då? Nä. Det är klart att det är ok att inte alltid vilja möta och utmana rädslor. Men att konsekvent göra så och som till följd av det missa en massa av livet - det vägrar jag fan.

Det kan säkert låta trött och klyschigt att en ska utmana sina rädslor. Men orka bry mig, klyschor är bra ibland?

För det är ju det här vi måste göra hela livet för att utvecklas och komma vidare. För att slippa vara en rädd och blockerad röv som blir rasist, kvinnoförtryckare eller idiot - bara för att det var enklare än att erkänna och möta det som faktiskt skrämmer en. Sån är inte jag och såna val vill inte jag göra. Jag vill fan suga ut allt jag kan av det här livet och då tror jag att en också måste våga öppna dörrarna till sina mörkaste, minsta rum och börja utmana det som gömmer sig där.

Så kom alla rädslor, stora som små. Ni som är uttalade rädslor och ni som är förklädda till små obehag. Som får mig att tveka om jag kan sitta på det där cafét och jobba, hyra brädan av dom där snubbarna, säga till en förälder att det känns lite knas, be om en större storlek fast expediten har ”jag hatar dig” tatuerat i pannan, skriva ett samlat svar till en kund som flippat ur, rycka in när någon skriker hjälp vid bordet bredvid, ta ett samtal om en relation, prata i telefon med någon annan än mamma eller min kille, ha personlig kontakt med någon som flytt, gå själv till den portugisiska yogaklassen och paddla ut i vågorna som var större än läraren lovade. 

Kom ni bara och skräm skiten ur mig. Jag må bli rädd, men jag backar fan aldrig. Min famn är öppen och vi dansar vår dans tills den är slut. Sen går jag vidare. Lite större, lite starkare och mer full av liv.

Och med de STORSLAGNA orden är det dags för den här hjärnan att vila och hämta ny inspiration i sol och hav. Bada mycket, välkomna och jazza vidare från rädslor, drick gott, ät gott, känn texturer med fingertopparna och lev - gärna allt på samma gång och till tonerna av den här .

Vi ses efter sommaren. Hugs och massa love ❤️ 🧡 💛 💚 💙 💜