Prestera my ass

Det är tidig morgon, grått ute. Jag sitter med luvan uppdragen över huvudet. Rumpan börjar bli fuktig av den blöta sanden men det skiter jag i. Är så sinnes fokuserad på havet och Mattis som paddlar ut på sin bräda. Jag har en rynka mellan ögonbrynen som jag då och då stryker över med mitt långfinger. Jag vill också men jag kan inte. Alltså det funkar inte för det är inte läge. Tänk om det går sådär och så gör jag sådär. Nä, det går inte. Jag sitter kvar.

Jag har kommit till insikt om en sak de senaste veckorna. Att jag är en obotlig duktig flicka av rang har jag länge vetat om. Jag har blivit ganska bra på att hantera den där duktiga flickan. Tar henne med 500 kg salt och kramar när det behövs (fråga mig inte hur en kramar sig själv, men det går). Men det har blivit tydligt för mig att det finns delar av henne som vill styra mig och mitt liv desto mer. Som hela tiden försöker diktera villkoren för hur jag ska leva. Detta något stavas:
P-R-E-S-T-A-T-I-O-N.

Och ju mer jag tittar och undersöker så inser jag hur prestationen infekterar det mesta jag gör. I vissa fall kanske det kan anses vara mer rimligt, i andra fullständigt orimligt. Ett axplock av områden jag tror mig kunna prestera inom är: jobb, träning, lycka, solbränna, kärleksgrad i förhållandet, relationer i allmänhet, föräldraskap, min kropp, föda barn, vara en chill människa, stämningen i ett rum, väder (ja du läste rätt, jag tror att jag är asaguden Tor) och så vidare och så vidare...

Listan är oändlig. Och visst kan det finnas områden där nån form av prestation kan tyckas rimlig. Typ som i jobb och kanske i träning. Prestationen driver mig framåt, pushar mig att försöka lite mer för att nå mina mål och bli bättre på det jag gör. Och visst fan känns det bra när jag når dit! Så prestation kan alltså vara motivation. Ett drivmedel framåt. Något som får mig att utvecklas.

Varför känner jag mig då så spyfärdig?

För att 👉 Jag. Är. Så. Jävla. Trött. På. Att. Prestera. 
Jag är så jävla trött på att göra saker för att få bekräftelse på att det jag gör är bra. På att jag är duktig. Nu kanske du ba: "Men hallå, vad är det för fel med att vara duktig???" Kanske ingenting för dig, men jag anser det till stor del vara röv.

Och det här är varför:

Senaste veckan har jag funderat på om jag ska sluta skriva i den här bloggen (😱). Dels för att jag är trött på mina egna ord och tankar. Det känns lite samma samma i mitt huvud. Men också för att jag fått mindre respons när jag delat ett inlägg. Mindre 👍 och ❤️. Tröttheten och bristen på respons har drivit mig till slutsatsen att jag inte gör detta bra nog, jag har alltså inte presterat tillräckligt, och därför är det lika bra att sluta. 

Även med surfen har jag gått igenom samma problematik. Jag har inte surfat på två år och startsträckan tillbaka har varit rätt lång. Vågor, ovana och en ny kropp har skrämt mig, hållit mig tillbaka. Men jag är ju en fighter, hallå?!, så det där har jag tagit mig förbi. Det som stoppat mig desto mer är rädslan för att göra fel, göra bort mig. Att vara en sopa i vattnet, att inte få beröm av någon. Ingen bekräftelse på min prestation. Hur ska jag då veta om jag är duktig? Så det har känts lika bra att ba låta bli. What's the point liksom?

Och det här är fan skolexemplet på när prestation gått för långt. När att vara duktig tar över och förgiftar det som en gång bara varit kul. Jag ÄLSKAR att skriva och jag ÄLSKAR att surfa. Det förstnämnda vet jag att jag är bra på (fuck off jante), det andra är jag mindre bra på (varsågod jante). Men det spelar liksom ingen roll, prestation är inte grejen. Det är genomförandet jag njuter av, inte resultatet och bedömandet av det. I alla fall tills prestationen kommer och pissar ner allt.

Så vad gör jag? 🤷‍♀️ Det jag vet är att jag vill göra upp med prestationen. Jag vill sluta försöka lyckas med allt. Sluta göra för att prestera. LÅT EN KVINNA BARA FÅ LEVA OCH GÖRA! 

Helst skulle jag vilja gå långt bak i tiden och berätta för Lotta på bråkmakargatan-kopian att jag inte behöver prestera eller blidka nån jävel för att ha ett värde. Men det är för sent. Kanske att jag kan lära min son något annat. Att han inte är till och duger för att han presterar, utan för att han är. För att han gör det han vill göra. På sitt sätt, på sina premisser. (Den som vet hur jag gör det - skicka röksignaler plz).

Men på riktigt då, vad gör jag? Ja, jag sätter mig här vid datorn och vägrar sluta skriva, vägrar göra det prestationsångesten försöker driva mig till. Fingrarna får löpa över tangenterna och det kanske inte blir nån Pulitzer-text, men vem bryr sig? Jag kommer på mig själv med att ha skrivit en liknande formulering tidigare, men vem fan bryr sig?? Det är nice att skriva! 0 eller 100 likes senare och det är fortfarande nice att skriva. Det är så jag andas för fan.

Surfen då?

Jag sitter kvar. Förbannar att det återigen är jag som sitter på stranden och tittar. Trånar. Längtar. Är besviken på mig själv. Arg för att jag inte vågar. Tittar ner, tittar upp. Ser en till gå i vattnet. Fuck it. Jag reser mig, går upp för trapporna och hyr en bräda. Jag bara gör. Tankarna får snurra men jag bara fortsätter göra. På med våtdräkten, ner på stranden, snabb uppvärmning och sen tar jag första stegen ut i vattnet. Resten är salt hav, vågskum och glasklar lycka.

Varför ska jag prestera när jag kan leva och ha kul?

Yolo lovers 🏄🏽‍♀️💖