Min stora (icke-)skuld

Förra veckan radade jag upp x antal anledningar till att jag borde känna mig lycklig. Ändå gjorde jag inte det, inte fullt ut i alla fall. Men guess what? Efter att ha skrivit omet, pratat omet och bara låtit det vara, så kom lyckan. Och den gick. Och den kom igen. Fri som en fågel, flyktig som en katt och trogen som en hund (eh, HALLÅ hur många djurmetaforer?!!). Det är min lycka det.

Så vad händer denna vecka? Jag tänkte att vi skulle prata om arvssynd. Den kvinnliga arvssynden för att vara mer specifik och därmed min arvssynd. Har jag blivit superkatolsk och kommer fr.o.m nu uppmana till minst tre evangelier/kväll (ingen aning om hur många det finns eller om katoliker ens diggar evangelier 🤷‍♀️ )? Nope! Men jag tänker sno det där bibliska uttrycket och göra min egen tolkning av det.

Ni som läst mig sen innan vet ju, men jag gör en snabb recap för ev nya läsare. För lite mer än ett år sen fick jag en son. Han är bäst, ljuvlig och stundom den mest krävande jag vet. I nio, eller nästan tio månader pga gick över tiden så långt det bara går, bar jag honom i min kropp. I ytterligare nio månader var jag hemma med honom. Tog hand om mat, sömn, bajs, oro, planering, kärlek, känsloutbrott och kiss på mig själv, golv och säng. Jag var föräldraledig. Eller jag föräldrajobbade, som det snarare borde heta?

Efter nio månader tog min kille över. För oss var det aldrig nån tvekan runt hur vi skulle dela upp föräldraledigheten. Vårt barn = produkt av vårt ligg = vårt att ta hand om. Vi delade även på nätterna från dag 1. Eller nej, jag ljuger. Min kille tog alla nätter första veckorna pga min diagnos som kräver sömn och en lätt tilltufsad snippa. Vilken hjälte han var va? Eller så gjorde han bara det dom flesta kvinnor gör utan några som helst applåder. Men det var ändå fint och jag var glad att vi var två föräldrar varav den andra var han. Och sen började vi dela. Varannan natt, varannan läggning. Och det har vi gjort sen dess, oavsett vem som jobbar på kontor eller jobbar hemma.

Så ja, jämställdhet är alltså viktigt för mig och är viktigt för oss. Ibland får vi stångas lite mer för att upprätthålla den, men oftast är den helt naturlig och självklar. Vi hjälps åt på alla plan och delar på bördan och glädjen. Punkt. 

(Ok, så vi är jämställa och försöker dela på allt. Hurra för oss? Applåder? End of story? Kul inlägg! Nää, häng kvar lite. Det är NU gobitarna kommer.)

Och nu befinner vi oss i Portugal. Jag jobbar och han tar hand om vår son. Till skillnad från hemma ses vi mer på dagarna. Ett resultat av att jag tar långa och lugna morgnar, vi äter ofta lunch ihop och jag slutar jobba tidig eftermiddag (hej frilansliv ❤️). Det är ashärligt och mysigt att få hänga så mycket. Vi får mer inblick i varandras dagar, får se vår son utvecklas tillsammans och kan garva ihop åt roliga saker som han gör. Och så får jag bevittna allt det som inte är så kul med att vara hemma med sitt barn.

Som att brotta ner honom under gallskrik för att få på honom kläder. Som att tvingas ha honom i famnen medan en lagar mat samtidigt som han gnällgnyr. Som att ta av kläderna för att byta blöja under högljudda protester. Som att kissa samtidigt som han försöker kasta sig själv ner i badkaret. Som att brotta på alla kläderna för att gå ut. Igen. Till samma lekplats. Eller samma strand. För att sen komma hem. För att brottas med kläder. Och göra mat igen. Och sen upprepa. Igen och igen.

Allt det här ser jag. Och jag ser hur min kille ibland tröttnar. Jag hör hur han suckar. Hur han ibland ryter till. Och jag minns PRECIS hur det var. Jag förstår vad han går igenom, jag kan relatera och känna empati. Men det händer också att jag blir frustrerad. Irriterad över hans reaktion och brist på tålamod. Så till den vida grad att jag själv högljutt börjar sucka och ryter "KAN JAG GÖRA NÅGOT?". Ofta varken kan eller behöver jag göra något. Han hanterar det där minst lika bra som jag. Så varför blir JAG så frustrerad? Det är ju hans tur att hantera, min tur att gå och jobba.

Jag blir frustrerad för att det händer något just precis här. Det jag kallar min kvinnliga arvssynd jagar ikapp mig och påminner mig om min stora skuld. För hur mycket jag än tror på jämställdhet och hur övertygad jag än är om att det här är det enda rätta för alla i vår familj, så känner jag ibland en sån enorm skuld. Ett rungande dåligt samvete över att JAG, kvinnan, mamman, Malin, lämnar min kille med denna stora börda i form av ett gnälligt barn. Vårt gnälliga barn. För visst fan sitter det nedärvt i mitt DNA sen generation efter generation, att vårt barn är främst MITT ansvar.

😴 

Så där står jag i hallen, med datorn nerpackad i min ryggsäck, frustrerad. All övertygelse om jämställdhet och delat ansvar är som bortblåst. Istället har jag klätt mig i min kvinnliga arvssynd med min stora skuld klängandes på axlarna. Allt till ljudet av min gnällande son och min suckandes kille. Jag är frustrerad, nertyngd av skuld och vet inte riktigt var jag ska ta vägen med allt det här. Så vad gör jag?

Jag öppnar dörren och går. Med stegen rungande av dåligt samvete går jag. Och jag tvingar mitt intellekt att ta över. För det vet att min stora skuld och min kvinnliga arvssynd har ingenting med mig att göra. Den har med förlegade strukturer och normer att göra - såna som jag dagligen pekar finger åt och inte ens tror på. Ändå lyckades dom ta ett struptag om mig nu. Men jag fortsätter gå och jag fortsätter använda övertygelsen hos mitt intellekt. Och meter för meter släpper skulden taget och min kvinnliga arvssynd fimpar jag bakom nästa hörn. Sakta men säkert blir min övertygelse den starka och jag är återigen fri.

För jag VET att jag har gjort mitt och nu gör min kille sitt. Vårt barn är vårt att älska, vårt att brottas med, vårt att sucka över och vårt att uppleva oändlig lycka med.

Och med dom episka orden avslutar jag dagens skrivande. Ibland när jag skrivit en text känner jag en sån jävla själslig lätthet. Det är som att en konfettibomb släpps lös i mitt inre och jag vill bara ställa mig upp och dansa, okontrollerat och yvigt. Gör det just nu, fast otroligt kontrollerat och bara med högerfoten (sitter på fik och är väl inte galen, hallå?). Allt till tonerna av den här underbara låten.

Hej och kärlek 👋❤️