Jag borde vara lycklig

Det är en varm strålande morgon. Jag har på mig min djuriskt fina leopardkjol och precis inom räckhåll för min utsträckta hand har jag min latte. I hörlurarna vibrerar sköna toner och jag sitter på mitt absoluta favoritfik, som också blivit mitt stammishak, och jobbar. Fast jag har en rätt soft arbetsbörda just nu, som dessutom betalar rätt bra, så jag sliter inte alltför hårt. Precis lagom.

Jag borde vara lycklig.

Min pappa har kommit för att hälsa på i den lilla byn vid havet. Han har hyrt en grym lägenhet med terass ut över havet och vi kan käka middag med solnedgången som efterrätt. Vi har mysigt, vi har roligt och vi för intressanta samtal.

Visst borde jag vara lycklig?

Min son mår asbra. Han leker, han sover, bajsar och äter som ett djur. För några dagar sen började han gå och alldeles nyss fick jag en film där han stolt spatserar runt på lekplatsen. Han är sötare än vad det finns ord för och han har jag gjort. Tillsammans med min kille (ja vi har legat) som också mår rätt bra. Förutom ett knä som jävlas är han asbrun, i bra form och rätt lycklig för han får surfa typ varje dag. Sa jag att han är A-S-S-N-Y-G-G också?

Det är klart som fan att jag borde vara lycklig!

Två av mina absolut bästa kompisar kommer och hälsar på i den lilla byn vid havet i juni. En annan av mina allra bästa kompisar födde barn här om natten ❤️ Magiskt, mäktigt, obeskrivligt. Hemma har jag en liten brorsdotter jag inte hunnit träffa än. Vi ska gosa som ingenting annat på landet i juli. Alla jag älskar är friska. Ekonomin är stabil. Jag visar hur bra jag har det på instagram och får sms som bekräftar hur underbart det verkar vara. Jag har allt.

Jag borde verkligen vara lycklig.

Så, är jag det? Alltså. Njae. Fan. Det är här jag vill bekräfta att jag indeed ÄR så där lycklig. Att jag tack vare alla de fantastiska anledningar jag listat här ovan, som en summa, är just lycklig. Uppfylld av glädje. I harmoni. Bara det att jag inte riktigt känner så. Att det är nånting i mig som skaver, nån form av smolk i min själsliga bägare, som gör att jag inte är riktigt glad just nu. Inte 100% genomlycklig. 

Och det är nästan som att ju mer jag tänker på hur jag faktiskt BORDE vara lycklig just nu, desto olyckligare blir jag. Det där borde:t sätter en press på lyckan och mig. Tycker att vi ska finna varann fort som fan och dansa hand i hand på solkyssta gator. Men liksom lyckan har handsvett och jag är för kissnödig för att dansa, vi kanske inte kan finna varann just precis nu? Men vi BORDE ju!

En del av mig tänker att det här inte är nån big deal. Det är klart som fan att en inte behöver känna sig lycklig bara för att dom flesta yttre omständigheter stöttar ett sånt tillstånd. Känslolivet och själen är orimliga och oberäkneliga, i alla fall mina. Det är väl inte så jävla farligt? Låt det vara som det är så passerar även detta. 

Men det finns också en annan del. En stor, stark sådan. Den vill felsöka, upptäcka och åtgärda. Den älskar att gräva sig djupt in, hitta det som skaver och sen bemöta det på ett konstruktivt sätt. Det är ju det jag gör! Det är en så stor del av min identitet! Min överlevnad! Jag hittar det som är knas och sen brottas jag lite med det, accepterar, gråter/garvar och går vidare. C'est tout!

Jag är så jävla dålig på att känna att något inte riktigt känns bra och inte förstå varför eller kunna åtgärda det. Och visst är det också så, att även om det var typ hundra år sen jag blev deprimerad (9 år för att va exakt), så finns ändå minnena lagrade i min kropp och i mitt sinne. När jag blev deprimerad var det väl just så här? Att jag inte blev glad för saker. Att det hängde ett regntungt moln och duggade deppighet över mig 24/7. Att jag kände att jag borde men inte kunde.

Så blir jag rädd. Och jag blir orolig.

Fast jag vet ju att det här inte är det. Inte alls. Det är inte ens nära den nivån. Tyngden i tankarna når inte den viktklassen överhuvudtaget. Vi snackar liksom milligram kontra ton. Jag har ingen ångest, det kommer inga tårar och jag vet att det inte är en depression på intåg (käkar dessutom pillz, hallå?). 

Jag är bara inte så lycklig som jag borde vara.

Och där har jag kanske problemet. Felsökningen ger äntligen resultat. För det där jävla borde:t kombinerat med mina lagrade minnen av en begynnande depression, kan knappast ge ett annat utslag. Kravet och förväntan på lyckan jag borde känna, snuvar mig på konfekten och kvar står jag med en tom påse känslor. Ok, kanske inte helt tom, men den är långt ifrån så välfylld som jag trodde att den skulle vara. (Liknade jag just mina känslor vid en påse godis? Ja?)

Så jag tänker så här: Fuck you 🖕 borde. Och all kärlek och omsorg ❤️ till mina lagrade minnen. Jag kanske inte känner mig helt lycklig just nu och det är inte mer dramatiskt än så. Det betyder ingenting annat än just det. Min erfarenhet säger mig att detta tillstånd är lika flyktigt som något annat och kommer passera från en sekund till en annan. Jag borde inte vara lycklig, jag borde inte vara olycklig - jag bara är som jag är.

Och så kastar jag ut frågan om varför vi "ska" vara så jävla lyckliga hela tiden? Livet inom oss är väl både och? Även när det är soligt, du bor vid havet och alla du älskar har det bra? Det är liksom inte så jävla farligt med lite ångest och trötta favoritkänslor som kommer och går (quote: mig själv ✌️☺️).

Nu ska jag lyssna på den här och känna precis vad fan jag känner för att känna.

Love till alla (o)lyckliga själar där ute 😘