Min orimliga sorg

Jag häller upp ett skållhett bad, ett sånt där en typ skulle kunna göra te i, och så fort vattennivån nått över tre centimeter stoppar jag ner mina antarktiskalla fötter. Min kropp är slut, jag är kall som satan och det sticker nåt underbart i tårna när is möter skållhetta.

Vi har precis återvänt till den lilla byn vid havet efter 24 h i Lissabon. Staden där vi har dragit vagnen upp och ner över oändliga kullar, bott på lyxhotell med en femtio meter bred säng (kändes ju så 🤷‍♀️) och sagt hej då till min mamma som hängt med oss en vecka. Och det är det jag ska skriva om idag. När jag hängde med min mamma en vecka vid havet. Lol. Nej, det jag ska prata om är att säga hej då. Ta avsked. Adjö. Baj baj. Au revoir.

Jag. Hatar. Avsked.

Alltså 🤮. Jag hatar VERKLIGEN avsked. Det är något så fruktansvärt smärtsamt med att säga hej då. Inte hej då som i hemma i stan "tack för middagen vi hörs och ses snart igen, ja tuben ligger åt höger ut från porten". Utan hej då som i "nu har vi spenderat en mysig (och kanske lite irriterande) tid tillsammans och nu är den slut, trevlig hemresa". Det är vidrigt och överjävligt. Det får en orimligt stor sorg att växa i mitt bröst. Det orsakar intervallgråt i flera timmar. Och det är utan tvekan något utav det värsta jag vet.

Nu undrar ju såklart du, lika mycket som jag, vad denna smärtsamma upplevelse av avsked beror på. Och i vanlig ordning vet jag precis var det kommer ifrån. Eller inte (men gu, sluta med ironin nån gång). Men det är klart jag kan ha mina teorier.

Att det är tråkigt när något roligt tar slut t.ex. Varför måste det alltid göra det? Eller om vi tar något lite tyngre, att hej då påminner om det slutgiltiga avskedet, alltså döden. Ja, det kanske låter dramatiskt att likna mitt hej då till min mamma på ett hotell i Lissabon vid döden, och det är ju inte så att jag tänker att hon eller jag ska dö. Men på ett mer subtilt plan. Du vet.

Jag har också märkt att jag blivit betydligt mer blödig runt avsked sen min son kom. En hobby-teori jag just kom på är att när jag födde honom och han lämnade min kropp så var det ett oåterkalleligt avsked. Det var ju inte som att han några dagar senare skulle hoppa tillbaka in? Så när jag nu säger hej då till nån som står mig nära efter häng på landställe eller strand några dagar, så påminner det på nåt sätt om det avskedet.

Eller? För långsökt och flummigt kanske, även för mig. Jag har kanske bara blivit mer blödig överlag sen jag blev mamma. Från extremt lättrörd till beyond-words-thunder-lightning-kaboom-lättrörd.

Så vad hittar jag för förklaring till min orimliga sorg? För den mängden tårar och den smärta jag känt i bröstet dom senaste timmarna är knappast rimliga endast pga att min mamma har åkt hem. Alltså ja, jag tycker det är tråkigt och sorgligt men hallå, jag är 32 år och har egen avkomma nu? Såna här tårar efter mamma kanske var rimliga när jag själv var barn men knappast nu. Eller jag skiter väl i rimligheten, men det känns inte riktigt troligt. Dessutom har jag samma typ av intervallgråt vid dom flesta längre avsked, så det är inte direkt knutet till min mamma.

Kanske att det bara är så att det inte finns så mycket utrymme för mig att gråta just nu. Och kanske att tårar över diverse sorger passat på att leta sig ut genom mina ögon ikväll. Efter en titt i kalendern inser jag dessutom att pms:en förmodligen börjat sprida sig i min kropp och där har vi ytterligare en förklaring. Den lilla hormonjäveln.

Och kanske att alla sorger inte heller behöver en förklaring. Dom får vara orimliga och riva runt i bröstet tills dom är klara med det. Utan att förklaras, försvaras eller betyda en massa.

Nog gråtet. Eller så kommer det lite till. Nu är det iaf slutpratat om min stora sorg, så ta och lyssna på en annan vet ja. 

Puss på alla tårfyllda kinder 😘