Att överleva oljud

Med orimligt hög volym i mina hörlurar försöker jag frenetiskt fixa korren min kund precis har skickat. Jag har ett system bestående av ungefär 500 filer och bilder (sanning!) där jag ska hatta runt mellan olika mappar och fixa mindre saker en absolut inte ser om en inte fokuserar. Ordentligt. Vilket jag försöker göra. Men oljudet som skär igenom hörlurarna, trots att jag höjer volymen till tinnitusnivå, gör det omöjligt.

Oljudet heter min son. Han har skrikit/avgrundsvrålat/gnällt/gråtit/skrikgråtit 95% av den här dan. Egentligen skulle jag vara glatt ovetandes om det. Jag jobbar ju nu och ansvaret att ta hand om det där om dagarna ligger inte på mig längre. För jag ska tjäna pengar och försörja oss. Men i och med tillfällig flytt har jag ingen annanstans att sitta än i vår lägenhet. Sitta på fik hade jag gärna gjort men eftersom jag jobbar med internets och universums tyngsta filer funkar inte det. 

Så jag är fast här. I skrik-mordor. Instängd av oljud som jag försöker stänga ute med musik så hög att även den börjar likna oljud. Nä, det är inte skitkul. Humör och tålamod börjar tryta och det hamras allt hårdare på tangenterna. Just nu tycker jag att det suger att ha barn och jag undrar varför just jag förbannades med en jävla jobbig skrikunge.

Och i samma stund som jag skriver dom där orden, dom som säger att jag tycker att min unge är jobbig, bestämmer sig en massa gamla favoriter för att hälsa på. Dåliga samvetet, Jämförelsen och Besvikelsen hoppar på tåget som går rakt in i mitt medvetande. Förare är givetvis Duktiga flickan. Konversationen studsar ihärdigt fram och tillbaka som pingisbollar.

DÅLIGA SAMVETET: Men åh, så där kan du ju inte skriva om ditt EGET barn. Stackars lilla oskyldiga ”klädd i änglahår, maräng och stjärnstoff” honom.

JÄMFÖRELSEN: Jaha det var ju jävligt synd att just du skulle få ett så jobbigt barn. Alla andra verkar nämligen inte ha några som helst problem med barn som skriker och håller på. Överhuvudtaget. Aldrig. Nånsin. Never ever.

BESVIKELSEN: Nää-äääää va synd att du skulle få ett jobbigt barn. Livet hade ju varit så härligt om du bara hade fått en unge som var lite enklare. Synd. Verkligen SYND. *SUCK*

DUKTIG FLICKAN: Jaha, ok, nähä. Alltså vadå? Tycker du att ditt barn är jobbigt? Känns inte allt bara härligt nu när ni flyttat hit? Är inte livet perfekt? Vaa? Fattar du vilket JÄVLA MISSLYCKANDE det här är? HALLLÅÅÅÅ!!! FIXA NU! ÄLSKA DITT BARN! TYCK LIVET ÄR HÄRLIGT OCH PERFEKT!!!!!!!

Ja, ni ser ju själva vilka inre idioter jag tampas med.

Men det är väl det här som är en del av grejen och varför det blir jobbigt på flera nivåer. Alltså visst är den största delen att min son primalskriker medans jag är tvungen att sitta kvar i lägenheten och försöka leverera till kund. Men en annan del är också att det nånstans i mig växer fram en känsla av misslyckande. Ett misslyckande i form av att min son idag faktiskt är jävligt jobbig. Alltså verkligen rövjobbig. Han har varit det flera dar nu. Och just nu älskar jag inte alls att ha barn eller att han är min son. Tvärtom. 

Det är klart att jag vet att jag inte är ensam om det här. Jag fattar att allas barn är jobbiga till och från. Men ändå har jag just nu svårt att minnas ETT enda ont ord NÅGON annan NÅGONSIN sagt om sitt barn. Det känns som att det mest är mys och lull-lull. Och det är ju samma för mig. För när min son inte är jobbig så är han ju ljuvlig och då är det liksom det jag har i huvudet. Inte Katla-vrålen han ger ifrån sig på sämre dagar, som idag. Frågan är väl bara hur jag kan försonas med mina egna tankar och känslor i detta nu och typ hur jag överlever oljudet, utan att gå ut och vråla åt min 1-åring att HÅLLA KÄFTEN?

*andas iiiiiin, andas uuuuuuuut*

Så påminns jag om potentiella anledningar till det överjävliga humör han har just nu. Att han har typ tre tänder som är på väg upp och förmodligen gör det ont som fan. Att han är på vippen att börja gå och blir skitfrustrerad över att det inte funkar riktigt än. Att han vill så otroligt mycket mer än vad han kan och får. Att han varje dag växer och får nya superskills. Det är konstant förändring i honom. KONSTANT förändring. Jag blir trött bara jag skriver det. 

Och så just det. Han är min son. Och liksom, vem försöker jag lura? Hade det varit jag som var i hans kropp med allt det som sker, så hade det varit en känslobonanza utan dess like. Jag fattar att han skriker, härjar och har sig. Vem fan hade inte det? Eller, jag hade det iaf 😏

Musiken har tystnat och så har även skriken. Min kille har tagit med sig ungen ut på promenad och helt plötsligt finns det lite luft för öronen och själen att andas. Det är verkligen inte skitkul att ha barn jämt, snarare skitjobbigt ganska ofta. Ja, så känns det just nu iaf. Frågar du mig en annan dag raljerar jag väl om hur underbart det är och att det är det BÄSTA som hänt mig. Och båda delarna är sanna. Likt en diagnos jag är väl bekant med är det här med att ha barn, som det mesta, tudelat. Eller snarare tutusendelat. 

Ok, nu ska även jag gå ut en sväng och lyssna på havets brus, vindens vinande eller nåt annat jävla naturnära ljud som inte är min son.

HEJ SO LONG!