Rollspel som spelar roll

Det är lördag och ett bra tag sen jag skrev sist. Utanför mitt fönster kör några bilar. Lite längre bort ser jag röda tegelhustak mot vita stenväggar och bortom det - havet. Ja, jag skrev just havet eftersom jag bor i PORTUGAL nu. Sa jag att det också står en palm precis utanför fönstret? Och att jag nyss sa hej då till min kille som traskade ner till stranden med sin surfbräda under armen? Ska jag ge mig? Kan ej! Det här är mitt liv just nu. Lev med det 😛

Men ok, det vore varken rimligt eller sant att säga att allt bara är och har varit härligt. Att packa ihop tre personers liv för att förflytta oss hit var en ändlös syssla. Vi blev fan aldrig klara. Att preppa lägenheten för att andra människor skulle kunna bo i den var ett slit utan slut. Att sen förflytta alla oss tre från hemma till hit, med allt vad det innebär med flyg och hyra bil och hämta ut 500 kg bagage, var "spännande".

Och sen landade vi här. I den lilla byn vid havet som för mig på en gång kändes bekant även om den var främmande. Om du läste mitt förra inlägg (pinsamt om du ej gjorde...) så vet ni att jag i den här stunden var 100% beredd på tårar och illa-till-mods-känslor. Jag hade mina mentala näsdukar framme och armarna öppna, redo att ta hand om min egen sorg och rädsla. Men dom kom inte. Det. Är. Sant. Jag kände snarare lugn och en beslutsamhet om att göra det här till hemma. Det kändes redan lite hemma.

Hur hände detta? Och när och var och varför?

Ett rollskifte har skett. När vi kom fram hit var det inte jag som kände mig lite osäker och skör. Det var min kille som gjorde det. Inte med det starka uttryck som jag brukar ha (😪😢😭😩😱) men det var ändå påtagligt, och så småningom uttalat, att han inte tyckte det kändes helt bra. Att allt va lite jobbigt. Och i det där så hände någonting.

Vi har ju en ny komponent med oss på den här resan, komponenten vi kallar vår son. Och när nu min kille kände sig lite off så fanns det liksom inte utrymme för den andra vuxna (jag alltså) att också vara lite off. Så jag fick ta tre djupa, stå för peppen och vara på. 

Det var jävligt mäktigt. Och märkligt. Att få vara den som säger "det kommer bli bra" istället för 😭😭😭. Det var också lite jobbigt. Men i slutändan - fett bra och intressant.

Jag tror nämligen att det här skiftet av roller handlar 100% om det skifte vi har gjort i andra roller i våra liv. Dvs att jag har börjat jobba och min kille är hemma med vår son. Vi har gjort det i snart fyra månader nu och jag har på många plan kunnat se hur det påverkar oss och de roller vi antar i vår relation. Men aldrig har det blivit så tydligt som nu när vi reste hit.

För visst gjorde det nånting med oss när vi bytte roller. När jag helt plötsligt fick vara den som går till jobbet, har det ekonomiska huvudansvaret för vår familj och stressar över olika jobbrelaterade projekt. Och när min kille fick vara hemma och ha huvudansvaret för vår son hela dan och känna sig kvävd av att livet bara handlar om honom.

Under de senaste månaderna har jag varit den som orkat mer, haft mer tolerans. Min kille däremot har, enligt mig, gnällt en hel del över hur det är att vara hemma. Jag har stört mig på det. Tänkt att han fan får rycka upp sig. Skärpa sig. Dra sitt jävla strå till stacken. Och sa ba, BAM där trilla poletten ner och så minns jag. Hur jag kände mig när jag var hemma. Hur påfrestande det var. Och han som stör sig på min jobbstress och frånvaro, minns hur det var att komma hem efter en intensiv jobbdag och förväntas ha massa energi till att leka med vår son. Vi minns och påminns om att vi båda stressar, men nu gör vi det på ett annat sätt. Som den andra gjorde innan.

Så visst fan händer det grejer när vi byter roller! Nya dimensioner uppstår som jag inte ens var medveten om innan. Vi förstår varann lite bättre och ens egen värld vidgas. Skönt! Bra ju! Och fan va jobbigt!

För det är klart det inte bara är enkelt att byta roller. På många sätt hade det varit så mycket lättare om han bara fortsatt jobba och jag varit hemma. Eftersom jag är frilans är min ekonomiska sits mycket mer svajig än hans. Jag är dessutom mindre rastlös av mig och mycket bättre på att vara hemma överlag. Vi började kunna våra roller och va (obekvämt) bekväma i dom. Men vi gjorde så här ändå. För vi tror att det är bättre för oss och vår relation, bättre för vår son och givetvis - för det jämlika samhälle vi tror på och vill leva i. (Ja jag kanske låter präktigt PK men det är ju sant, hallå? 🤷‍♀️) 

Så min poäng och det jag vill komma till är som följer:

Att vi har skiftat roller i en del av våra liv, öppnade upp för att vi även kunde göra det när vi kom hit. För nu fick jag chansen att vara den som är stor, stark och orkar. Och min kille fick chansen att vara liten, skör och den som inte riktigt pallar. Fatta hur jävla fint och mäktigt det är, på så många plan! Vi ba 🖕 till trötta könsroller, ansvarsindelningar och diagnoser. Istället fann vi oss själva här, i en liten by vid havet, med andra roller och beteenden än dom gamla invanda.

🙌

Alright, det är dags för en liten eftermiddagsöl till tonerna av Nina Simone. Utanför mitt fönster pissar det nu regn och stormar vind, så ombytligt kan det hårda livet vid Atlanten vara.

Olá então! ❤️ 💛 💚 💙 💜