Jag gråter alltid på semestern

Det är sol och ashärligt ute. Själv sitter jag inne på ett lite för varmt fik och försöker stänga ute personalen som högljutt skrålar gamla schlagerdängor. Dom är skitglada, jag är lite mindre glad.

I flera dagar har jag suttit och försökt skriva en RIKTIGT bra text. Något som kan följa upp mäktigheten i mitt podd-avsnitt förra veckan. Som bekräftar att jag indeed är en mästarinna på ord och smarta formuleringar. Det har verkligen inte gått. Vad jag än börjat skriva har det bara blivit till gröt mellan fingrarna. Konstiga ord och meningar som inte alls passar ihop med varann. Resultatet av en kombination av orimliga förväntningar på mig själv och en växande resfeber.

Om en och en halv vecka flyttar jag och min familj utomlands några månader. Vi ska bo på ett ställe där vi har utsikt över havet. Det kommer vara varmare än här och vi kommer kunna surfa typ när vi vill. Mina bleka lår kommer smekas av sand, vind och sol. Det kommer vara nytt, spännande och annorlunda. Vi kommer äta god mat och dricka rolig öl. Kul! Fett! Härligt!

Om det ändå vore så enkelt.

Peppen brukar bli större ju närmre en stundande resa jag kommer (rimligt). Det här är första gången jag långtidsreser med ett barn så kan tänka mig att en del av den sugs upp av all praktisk planeringsskit en signar upp på som förälder. Men när väskorna är packade och ungen skriker finns väl bara glädje kvar?

🤷

Väl på Arlanda är jag oftast igång. Dricker en gigantisk GT i baren och tycker det ska bli svinkul att ge mig ut på äventyr. GT:n behöver EV bytas ut mot något annat denna gång pga ansvarar för ett litet barn, men jag kommer nog vara sprallig ändå. Lukta på konstiga dyra krämer i shopen, fnissa åt människors överdimensionerade packning och undra varför alla står i kö 45 min innan boarding. (Tur att jag är så chill ✌️)

På flygplatsen i ankomstland kommer det vara kul blandat med jobbigt. Jag är alltid svinhungrig när jag reser, no matter vad jag har ätit och när. Kissnödig och varm kommer jag också va och så just det, jag kommer ha ett förmodat grinigt barn att ta hand om. Och så ska vi ha bil och köra i nytt land och all packning ska få plats. Men väl ute på vägarna är det ändå spännande och exotiskt. (Woop woop)

Och så kommer vi till crescendot.

När vi kommit fram till vår lägenhet och väskorna är kastade på golvet, dörren är stängd och ölen öppnas, då kommer dom komma, tårarna. Med darrande röst kommer jag säga förlåt för att jag gråter och snörvla nåt om att det bara känns så nytt och främmande och det var inte vad jag hade tänkt. Jag kommer vara trött och yr och vilja ligga i fosterställning med min kille som en skyddande snäcka runt. Han kommer låta mig gråta en skvätt och sen ta mig i handen och tvinga ner mig till havet. Jag med utskjuten trumpen underläpp och han med snälla ord. Och sen tar vågbruset över, jag andas in doften av saltvatten och medger lite tjurigt att det kanske kan bli bra här ändå.

Hur jag vet allt det här? För att det alltid varit så under dom sju år vi varit ihop. De första åren blev nog min kille lite chockad, jag med. Så där ska ju inte en semester börja? Med tårar? Men med åren har vi lärt oss att det här ingår. Jag gråter när vi kommer fram och det betyder inte mer än att vi har rest och jag har svårt för förändringar. Dessutom är jag en sån som gråter? För typ allt. Det är liksom inte så dramatiskt.

Så ja där har ni det, jag gråter alltid på semestern.

Jag har även i ett tidigare inlägg erkänt att jag har bråkat på julafton och varit olycklig på min födelsedag. Jag har t.o.m varit sur på fest och bitter på bröllop. Hatisk på barnkalas 😱 (Duktiga flickan ba: NÄ NU FÅR DU GE DIG!)

Varför skriver jag om det här? Förmodligen för att påminna mig själv om att mina stundande semestertårar inte är farliga. Mycket har jag känt, och känner, vid tillfällen där jag kanske "borde" känna något annat. Det kan va rätt jobbigt. Men om jag skiter i förväntan på vad jag "borde" känna så gör det kanske inte så mycket. Då är det bara en känsla som finns just där och då, som kommer passera, och mer är det inte med det. It's my semester and I cry if I want to liksom.

Nu ska jag slänga igen datorn och lapa i mig lite av eftermiddagssolen. Lämnar er med låten jag ska lyssna på när tårarna slutat rinna vid havet.

Ciao lovers ❤️ 💛 💚 💙 💜 🖤