Kan vi prata om pms:en

Här sitter jag med en helt annan planerad text i huvudet än vad jag är i farten att skriva om. Jag hade t.o.m under gårdagen börjat skriva den andra texten, förkovrat mig i fantastiskt smarta formuleringar och var idag beredd att kasta mig in i dom förlösande raderna som skulle förklara allt. Verkligen ALLT. *fniss* 

Men så blir det inte. Nänä. För pms:en tryckte in pannbenet på mig imorse och då går det ta mig fan inte att fokusera på något annat. Så då gör vi det här nu. Nu pratar vi om pms:en.

Lider du av pms? Om inte, KUL för dig vi hörs. Alltså klart du får läsa, jag vill gärna att du läser, men du har inte mina sympatier just nu. Om ja, låtom styrkekramsfesten börja. Låt den hormonella vreden få boxas ut i tunga sandsäckar. Låt den annalkande mensens tårar få täcka alla golv. Ja jag vet att jag är lite flummigt poetisk just nu och kanske att den här texten blir just vad den är - ett resultat av ett hormonstint sinne.

Jag funderar på hur jag ska kunna beskriva pms för dig som inte besväras av det. Först och främst ska jag väl säga att jag givetvis inte kan beskriva hur den är för alla. Vi är individer där hormoner tar sig ut i olika uttryck. Uppenbarligen. Men jag kan ju ta mig an att försöka beskriva hur den är för mig. Så här var det i morse t.ex.

Jag satt på toa och fick en tanke om att jag borde ha mens snart. Kollade i kalendern på telefonen (vi har alla med den på toa, sluta låtsas), räknade veckor och mycket riktigt - om ungefär en vecka är det dags. Och i exakt samma stund som jag inser det slår pms:en in pannbenet på mig och jag blir direkt lite dum i huvet. Min möjlighet till självkontroll minskas markant och känslorna börjar slå på stora trummor i mitt inre för att snart ge sig ut på sin aggressiva månatliga känslofestival.

Allt är irriterande. Alltså verkligen ALLT. "Kan du ta disken?" - håll käften. "Ses senare då?" - låt mig vara för faaan. "Hej, hur är läget?" - YYYYRRRREEEEEAAAGGGHHHH! Har du gått den delen av StEriksgatan som utgör passagen mellan StEriksplan och bron över till Kungsholmen? Vet du hur jävla mycket bilarna låter där? Vet du det?? Spräng bort skiten säger jag. Och så alla jävla människor du passerar. Den där som går för nära, den där som tittar på dig, den där som ba är där på gatan. *sparkar mentala karate-ninja-kickar*

Det må tyckas virrigt och lite galet det jag skriver, men hallå det är så det är! Pms är en jävla tillfällig sinnessjukdom. Ett tillstånd då alla dina "normala" funktioner tas ner på minus och du är inget annat en tickande känslobomb. Hjärnan går ner på halvfart och du har en inre frustande tiger i dig som bara vill käka upp och döda allt i din väg.

Du och du förresten. Det här handlar ju om mig såklart. Så här upplever jag pms:en. Men jag vet också att jag verkligen inte är ensam. Vänner, kvinnor, medsystrar. Vi är SÅ många som lider. Och det är inte en gång i livet. Det här är ingen tuff period du ska ta dig igenom för att sen gå vidare och ha den som ett minne blott. Det här genomlider vi en gång i månaden. Varje månad. I jag vet inte hur många år av våra liv.

Och det är inte "bara pms". Det är PMS med !!! I vissa fall, i vissa stunder, likvärdigt med mental kollaps. Samma styrka och intensitet som galenskap. Ofta kortare och inte lika omfattande men lika jävlig. Och det kommer alltså från någon som faktiskt varit galen, på riktigt. Så jag vet, ok?

Det finns heller inte så mycket bot. Jag har kompisar som erbjudits antidepressiva under de dagar de har pms. Känns ju som en "bra" lösning. Själv käkar jag nattljusolja och offrar till obscena gudar (gör jag inte men det hade ju varit kul), det "hjälper". Har ju ingen direkt koll men kan tänka mig att det läggs ungefär 3 kr per år på forskning runt detta, så hoppet om bot under min livstid är rätt svagt. 

Så varför denna text? Om allt är så jävligt och hopplöst? Jag medger gladeligen att mycket var att bara få prata om pms:en. Vi borde prata mer om den! Alltså jag gillar inte borden men nu är det fan på sin plats. För vi är så många som lider, så ofta.

Jag har ingen tanke om lösning eller väg att gå, men jag har detta. En vädjan, ett råd eller ett krav - välj själv hur du vill läsa. Du som inte lider av pms, gör följande när någon du har nära lider av det: Bär tålamodet som du aldrig burit det förut, visa förståelse som Moder Theresa även om det är fejk och ge M Y C K E T space. 

Tycker du att jag är orimlig? Svaret till dig stavas: P - M - S. 

Aja, enough of this shit. (👈 Fyndigt sätt att länka till låt ✌️) Vi hörs på andra sidan hormonstormen.

👋