Tid för mammor att gråta

Det är en sån där vecka. Jag springer på fem miljoner möten, bollar tretusen projekt, fixar pass till tvåtredjedelar av familjen och får nålar stuckna i skinkorna hos sjukgymnasten. Det finns knappt nån tid att andas, verkligen inte nån tid att gråta.

På onsdagen maxas stressen. Projektet jag sitter med är rörigare än vad som borde vara möjligt och kunden har gett mig minus hundra timmar att visuellt lösa alla deras problem. 36 minuter innan jag ska vara hemma och lösa av min kille som ska på AW, ringer han och frågar vilken mat jag föredrar att han lagar till mig och min son. "Jag vet inte Mattis, välj själv", snäser jag och lägger på. Han ringde bara för att vara snäll och jag är ett stressat as tillbaka. *klump i hals börjar växa*

Tre minuter senare har jag slängt igen datorn och småspringer halkandes mot apoteket. Jag måste hinna dit och beställa min medicin innan jag går hem. Min medicin som kräver licens, som kräver tid att få, som kräver tid att godkännas. Jag vet att jag snart är sen till när jag borde varit hemma och jag vet att jag måste göra det här eftersom mina tabletter snart är slut. *klump i hals växer och får sällskap av tryck i bröst*

Ringer mamma på vägen och försöker tömma ur mig lite stress. Berättar om projekt och röriga kunder, om fem miljoner möten som inte lett till motsvarande jobb och stresspaniken det skapar i och med att jag är familjens huvudförsörjare nu. Och ska vi kunna åka på vår tremånadersvistelse vid havet så måste vi ha cash, så måste jag ha jobb, så måste mötena leda till nåt. *klump och tryck tar sig ut i några blygsamma tårar*

Inser att jag gråter lite där jag halkar fram med mamma i luren och det är skönt men inte på sin plats. Det är folk överallt och jag är snart framme vid apoteket. Inte nu, det är inte nu jag ska gråta.

På apoteket för andra gången denna vecka får jag höra att det inte kommit in någon licens och att det ju kan ta sin tid innan sånt där går igenom. Räknar tyst i huvudet för att inte peka fuck you och vråla åt kvinnan som ej har gjort något fel överhuvudtaget. Säger tack och bock och ler stelt, hetsar hemåt. *klump och tryck går bananas och försöker tvinga sig ut i nån form av känsloyttring*

Med flåsande steg halvspringer jag upp för trappan. Öppnar dörren och möts av söt son och snäll kille. Tårar kan ej hållas tillbaka helt och jag får ur mig att "det är skit". Sätter mig på golvet och min son börjar gråta av en av hundra anledningar. Vi gråter lite ihop, han högljutt och uttrycksfullt, jag diskret och återhållsamt. Inte kan jag ge mig hän åt det jag känner inombords? Han kommer ju bli livrädd för fan.

Min kille frågar om det verkligen är ok att han går och jag nickar och ler stelt, samtidigt som en tår rullar. Jag vill men lyckas inte stoppa dom helt. Så går han och det är bara min son och jag. Jag tittar på honom och inser att jag måste lägga allt mitt fokus där och placera all min helvetesstress nån annanstans. "Nu är inte tid för mamma att gråta" säger jag och gör ett pruttljud med munnen så vi garvar båda två. *klump och tryck har lagts på is och kan ej avläsas*

19.24 stänger jag tyst dörren till sovrummet. Min son sover, min kille är ute och här har vi det. Utrymmet är funnet. Det är dags nu. Tiden för mig att gråta är inne. . .

Inte fan gråter jag. Klumpen och trycket, stressen och oron, hade ingen lust att vänta. Dom ville ut där och då. Inte nu när det passar mig och mitt schema. Jag som brukade älska att gråta. Att ge mig hän och tömma det som ut ville. Det verkar inte finnas plats för det nu.

Istället dricker jag en öl och skriver dessa rader. Kanske inte är så dumt det heller. Orden är ju också ett uttryck för känslor, en kanal ut för inre skit och jävligheter. Jag hade gärna gråtit också men gråten låter sig inte pausas för att komma åter när jag helst vill.

Well well, den kommer säkert igen. Och kanske att då, just då, är det tid för mammor att gråta. En kan ju hoppas.