Vanmaktens bojor

Det är fredag. Vardagens fredag. Jag sitter på Johan & Nyström (sponsflirt) i vanlig ordning och mular i mig en svindyr, pytteliten citronbakelse. Den är värd varenda krona. Tanken är att jag ska jobba men ett gäng tonåringar stormade precis in och allt jag kan fokusera på är hur många shots dom drack i helgen och hur många jag inte har druckit de senaste två åren (ja, jag är uppenbarligen gammal nu).

Jag tänker benämna, men inte gå in på, denna omöjliga ekvation som började i samma stund min son började på förskola och min kille på nytt jobb. Det här sk livspusslet som jag hittills har kunnat skita i, men som den här veckan slängdes i min famn. Jobbiga lämningar, tidiga hämtningar, feber, vab-diskussioner, krångliga lånelöften, sömnbrist, fokuseringsbrist - VEMS JÄVLA LIV ÄR DET HÄR? Jag gillar inte ens pussel? Vem satte mig att lösa århundradets mest omöjliga tremiljardersbitars? Orkar ej! Vill ej. Taco hej.

Jag vet. Det är jobbigt för alla. Alla löser det. Det löser sig. Men det är lika tråkigt, jobbigt och överväldigande för det. Jag vet. Ibland får en bara andas sig igenom saker och jag antar att det här är en sån period. Så då tar jag väl mig ett djupt jävla andetag och så går vi vidare.

Dagens ämne är inte muntert. Men alltså nej, det är verkligen inte det. Jag gillar att vara brutal och ärlig, det vet ni. Jag kan vara rädd för att stirra djupt in i mörkret men gör det ändå, för i slutet hittar jag alltid nån slags ljuspunkt. Kommer alltid med ett lyft. Slagkraftig pepp som sparkar den inre skiten i mellangärdet och sprider sitt ljus, även över dom mörkaste av tankar och känslor. Idag vet jag inte riktigt hur jag ska göra det, men jag kastar mig ändå huvudstupa ut. Även det här behöver skrivas om. Vi får se var vi landar.

Var börjar jag ens?

Klimathot, nassesvin, rassesvin, galna världsledare, utebliven medmänsklighet, ignorans, Sauron och alla hans jävliga bröder. Jag behöver inte berätta för er att det pågår en hel del skit i vår värld. Det har väl gjort det rätt länge och hittills har jag kunnat hantera det. Sett och hört, tagit in men haft distans. Det är allvar ja, men det löser sig. Allt löser sig. Tillsammans är vi starka och dom flesta är ändå kloka. Godheten vinner. Fred på jorden. We shall overcome. Osv. Så har jag tänkt och känt. Tills nu.

Den svenska björnstammen beskriver EXAKT vad jag känner just nu: "Vart jag mig i världen vänder, står jag här med tomma händer. Längtar efter något som kan rädda mig." (👈 låtlänk 🖖). Jag längtar verkligen efter det. Uppriktigt och en gång förväntansfullt. Bara det att det inte verkar finnas något som kan rädda mig, eller någon? Jag finner mig själv i nedersta källaren av mitt innersta jag, mentalt golvad.

Det är så mycket som händer, på så många plan! Var börjar jag ens försöka göra någonting överhuvudtaget? Kan jag ens göra nåt? Det sägs att saker måste hända på en högre nivå, att min lilla insats som individ egentligen inte gör någon skillnad. Så ok, då lever jag vidare och gör ingenting? Låtsas som ingenting? Bara det att det går ju inte längre för skiten befinner sig mer in my face än min egen fladdrande näsa.

Från ett annat håll kommer en miljon tips om saker JAG kan göra. Flyg inte, ät inte kött, sluta konsumera, fimpa bilen, tvätta inte håret med schampo, duscha svalt och kort, engagera dig i miljön och politiken, barnen och dom nyanlända, ta hand om dig själv för att orka och ta hand om andra. Det finns alltså jättemycket jag kan göra? Så vad ska jag välja? Eller ska jag göra allt? Och kommer det spela någon roll om jag gör allt det där när mina grannar skiter i det?

*paus för mental kollaps*

I veckan delade någon på fb en artikel från Expressen. Rubriken var "8 sätt jorden kan gå under på - tidigare än du tror". Ångestpuck sulad rakt i pannan till morgonkaffet. En tackar.

Jag vill tro att hen som delade artikeln gjorde det för att folk ska vakna, bli medvetna om vad som händer. Jag vill också tro att den som satte ihop den där artikeln hade liknande uppsåt. Ja men ni vet. Uppmuntra människor att engagera sig, sätta press, genomdriva förändring. Tyvärr fick det precis motsatt effekt på mig. Känslan av att det är helt jävla hopplöst - tidigare än vad jag tror!!, tog över och målade allt i rädsla och ångest. Det är klart som fan att vi måste våga prata om det som är, rakt upp och ner, utan bomullsinpackning. Men när vi bara får höra att det går åt helvete - tidigare än vad vi tror!!, utan någon pepp eller förslag till motaktion. Vad gör det med oss? Jag vet vad gör med mig i alla fall 😰😨😱.

Behöver inte vi människor hopp för att orka?

Häromdan hade jag en diskussion på samma sociala forum med en människa som öppet röstar på SD. I vanliga fall ger jag mig inte in i sånt. Jag ser det som poänglöst och kan inte hålla tillbaka lusten att skriva 🖕🖕🖕🖕🖕🖕🖕🖕🖕🖕🖕 30 000 gånger. Men den här gången kände jag bara att så fan heller! Jag kan inte låta dom här vidriga åsikterna och falska "sanningarna" få stå oemotsagda. Så jag gav mig in, gav mig hän. Svarade på ett sakligt och rakt sätt. Hänvisade till faktiska källor och avslutade med hopp om oss människor. Fick skit tillbaka. Gjorde samma igen. Fick mer hånfull skit tillbaka. Gjorde samma igen. Fick ännu mer skit tillbaka. Och nånstans där dog jag ännu lite mer. Mitt hopp om oss människor blev så jävla syrefattigt. All min energi tog slut.

Hur orkar en diskutera med någon som tycks immun mot fakta, medmänsklighet och empati?

Imorrn ska det va nazistdemonstration på Kungsholmen och vänsterextrema ska motdemonstrera. Mer hat, mer våld. Den här gången nära mitt hem där jag, min kille och son bor. En av mina bästa kompisar bor med sin familj mitt i epicentrum där hatet ska härja. Dom kommer inte kunna gå ut större delen av dan.

BEHÖVER JAG FORTSÄTTA? 

Det känns så jävla hopplöst och nu tänker jag att jag kanske bara ska ge upp? Lägga mig ner på marken, låta vanmakten slå sina bojor om mig och göra absolut ingenting. Abdikera från livet självt och låta smutsen tvätta bort minnet av det som en gång var jag (jag vet att det låter dramatiskt men hej, det va inte jag som skrev agendan för världen i morse 🤷‍♀️). Den där lilla vaga ångesten jag kallat "världsångest" har krupit in under mitt skinn och bosatt sig där. Blivit till min ångest. Är det här slutet?

*paus för dig som läser och din ev mentala kollaps*

Så vrider jag huvudet lite åt höger. Tittar på den där lilla jag har gjort, som vill ha ett till "chiss". Och jag vet att nej, så kan det inte och kommer inte bli. Att ge upp är inte ett alternativ. Om jag och hans pappa nu ville ha kul och ligga lite en stökig sommarkväll där resultatet blev han, då är jag fan skyldig honom att fortsätta framåt. Jag måste krossa vanmaktens bojor och göra ingenting till nånting. Använda rädslan som drivkraft istället för handbroms.

Hur?

Jag gör en massa småsaker. Småsaker som kanske inte spelar nån roll i det stora hela, men dom spelar roll för mig. Dom förändrar tillfälligt min världsbild, lyfter mig över vanmakten, ger mig handlingskraften tillbaka och något som kanske kan kallas hopp.

Vad jag faktiskt gör? Mailar politiker och frågar hur dom ska lösa klimatet, styr om planerad weekend med flygresa i Europa till tågresa i Sverige istället, pratar med dom omkring mig om vad jag är rädd för och frågar hur dom tänker, har en diskussion med en vidrig SD-anhängare, går upp på morgonen och fortsätter ta hand om mig och min son, pussar min kille i nacken, är snäll mot han som är ny på jobbet på Johan & Nyström, köper en svindyr bakelse till mig själv och skriver dom här orden. Sitter jag på dom där berömda höga hästarna? Verkligen inte. Jag har fortfarande bil (fast det är en hybrid 💁‍♀️), köpte transporterad Ramlösa i plastflaska igår och är sugen på en surfresa till varmare breddgrader i februari.

Alltså inte fan vet jag hur vi ska rädda världen, jag är bara en simpel frilansare med skör själ och ett bultande hjärta. Men det jag vet är att vanmakten aldrig får vinna. Den och rädslorna får inte diktera villkoren för hur livet ska vara. Hur jag ska må. Det finns en jävla massa skit och mörker i världen men det finns också ljus och hopp!

I ett litet brev på posten kommer just ett sånt hopp, i form av ett par trosor. Men inte vilka trosor som helst. Det är mina nya menstrosor 🙌🙌 Inte menstrosor som i fula trosor som kan få blodfläckar, utan menstrosor som i snygga trosor som även är ett mensskydd. (Utan mens skulle INGEN här finnas till så slappna av, det är bara lite blod och slem typ, ok?). Ett mensskydd som jag tvättar mellan gångerna och sen använder om och om igen. Tillsammans med min menskopp utgör dessa trosor mitt totala mensskydd. Jag behöver alltså ALDRIG mer köpa ett paket tamponger eller bindor. Att det finns såna företag, som jobbar dagligen med att förbättra förhållandena för snippor, ekonomier och klimatet - vad är ljus och hopp om inte det?!

💖💖💖 

Lyckades jag lyfta det här? Lämnar jag er med slagkraftig pepp? Jag vete fan. Antar att ibland måste vi alla bara hitta vårt egna sätt att hålla ut (👈 fyndigt sätt att baka in låtlänk ✌️).

💋 💋 💋