Att misslyckas, eller?

Det är tisdag och en kall sådan. Kallare än vad jag hade förväntat mig, så jag fryser litegrann hela vägen hem. Frysandet kan också bero på att jag har gåshud och smågråter stora delar av vägen. Jag lyssnar på ett avsnitt ur Heja Livet-podden (som jag för övrigt är med i om några veckor!! 😮) som handlar om graviditet, förlossning och att bli mamma. Och jag blir så sjukt berörd av vissa delar att jag nästan måste stanna för att andas ikapp mig själv. 

Insikten tar plats i min kropp och jag vet att nu är det dags. Dags för mig att prata om min förlossning.

För typ ett år sen skrev jag om en förlossningskurs jag gick tillsammans med min kille. På den här kursen gicks alla möjliga scenarion igenom. Både hur det kan se ut när en förlossning går smidigt och hur det kan se ut om det uppstår komplikationer. Det pratades sugklockor, igångsättning, nål i bäbisens huvud fast den är i magen, ballonger och sprickor i alla dess former. Jag och Mattis fnissade åt mycket och jag tänkte väl typ att det är ju bra att hon berättar om allt men liksom kom igen, allt det där händer ju aaaaldrig.

Jag var inte särskilt orolig inför min förlossning. Typ inte alls faktiskt. Jag var snarare jävligt pepp. Nyfiken på hur det skulle vara, sugen på att ge mig in i det där starka oförståeliga och bara svepas med och vara kvinna. Det som oroade mig var att bli hänvisad och kanske bli galen efter förlossningen (med bipolär sjukdom är risken större för sånt va). Men ju gravidare jag blev desto mer släppte hänvisningsoron och i och med att jag medicinerar för mitt ibland flyktiga psyke, slutade jag även vara rädd för galenskapen.

Så all dom där grejerna som skulle kunna hända hade liksom ingen stor plats i mig. Vad är oddsen för att all skit som KAN hända, kommer inträffa?

Men så gjorde det det. Nästan allt inträffade.

Jag gick två veckor över tiden, dvs jag MAXADE tiden en bör vara gravid enligt svensk sjukvård. Det var fullt där jag ville föda så vi blev hänvisade. Jag blev igångsatt, med alla dom steg som det innebär (ja, jag fick bland annat en ballong upp i snippan). Efter 16 h med akupunktur och lustgas tog jag epidural fast jag helst ville va utan. Jag orkade inte längre. Nånstans därefter fick jag börja försöka krysta men min son låg inte riktigt som han skulle och jag fick fortsätta kämpa, fortsätta inte krysta. Just det, en nål sattes ju också på hans huvud, medans han var i min mage. Och så där på slutet förändrades hans värden drastiskt, en sugklocka sattes på hans huvud och sex krystningar senare var han ute. Det tog 9 minuter. På förlossningskursen sa dom att det brukar ta runt en timme att krysta ut bäbisen. Jag sprack så in i helvete och fick åka upp till operation. Fyra timmar utan barnet jag precis fött ut. När jag började ylgråta på uppvaket och bestämt kasta mina ben fram och tillbaka för att visa att jag hade återfått känseln, rullades jag ner och livet kunde börja igen.

Ja ni läser ju vad ni läser och jag tror att ni kan ana, även om ni inte fött barn, att det här på många sätt inte var en lätt upplevelse. Och kanske att en kan förvänta sig att jag nu ska säga att det var fruktansvärt att föda, att det är bland det värsta jag gjort och att det är smärtsamt utav bara helvete att tänka på det här. Men konstigt nog så är det inte så.

För jag älskade att föda min son. Det var det mäktigaste jag någonsin gjort, i alla kategorier, med allt vad det innebar. Helande mantrasånger på repeat, yoga-andning, vaggande på pilatesboll, en styrka och ett fokus jag inte visste om att jag hade. Ballong och sugklocka, nålar på huvud i min mage och känslan av att gå sönder samtidigt som jag ger liv åt mitt barn. Starkt och intensivt utav bara helvete. Och jag accepterar och älskar den för precis det den var. Skevt nog. För det var min förlossning.

Men i mig finns det också något annat. Något som aktiveras varje gång jag hör om en annan förlossning där kvinnan inte gått över tiden, blivit igångsatt eller spruckit så in i helvete. Jag börjar jämföra och med jämförandet kommer det bara skit. Som att jag känner mig misslyckad. Misslyckad för att jag gick över tiden, för att jag sattes igång, för att sugklockan användes, för att jag sprack, för att jag rullades upp till operation, för att min son inte ammade på en gång och för att min kille tog alla nätter de första tre veckorna så att jag fick sova. 

Jag förstår också att jag på många sätt har en skev bild av vad det är att vara kvinna. Att vara mamma. En riktig kvinna är väl född till att vara mamma? Gjord för att föda barn? Eller vi är ju i alla fall det, kvinnorna i min familj. Med breda höfter, orädda inför förlossningen. Vi ÄLSKAR att föda barn. Och så sprack jag. Och trodde att jag skulle dö när jag krystade. Det måste väl vara ett misslyckande om nåt?

Så, vad är det att misslyckas? Är inte bara det egentligen en känsla förklädd till något annat? I det här fallet en sorg.

En sorg över att vår förlossning inte satte igång naturligt. En sorg över att det inte var så underbart som jag ville att krysta ut min son. En sorg över att jag gick sönder. En sorg över min diagnos, de utmaningar den ger och de uppoffringar den kräver. En sorg över att det inte blev som jag hade tänkt.

Så jag vet inte. Det här att jag misslyckades med att föda barn. Nä. I don't think so. Det var väl snarare så att jag superlyckades (om nu att lyckas är så jävla viktigt, duktiga flicka..). Jag födde en helt fantastisk son under på många sätt jävligt tuffa omständigheter och jag gjorde det med sån jävla styrka och mod. Och hallå, jag blev inte galen efter ✌️  

Frågan är om en ens kan misslyckas med att föda barn? Vad som än händer, om så det allra värsta, så är ju inte det för att kvinnan som föder misslyckas. Det går liksom inte. Misslyckas är helt fel term här.

Så jag fortsätter gråta på min väg hem från jobbet. Tårarna får rinna samtidigt som det sprids en värme i bröstet och jag börjar le. Allt är så jävla starkt, magiskt, mäktigt, tufft och svårt - det får vara så. Det får finnas både sorg och glädje i anknytning till min förlossning. Den får vara paradoxal. Den får vara allt den är och allt jag låter den vara. Men något misslyckande var den inte. 

Nu tänker jag bädda in mig själv i Wings of love. 

❤️