Den förbjudna tanken

Jag ser mig själv som en riktig fighter. En sån där som A-L-D-R-I-G ger upp, hur jävligt och motigt det än kan vara. Jag kanske vill ge upp, jag kanske är på väg att ge upp men jag ger aldrig upp. Envis som en sockerkåt geting är jag. Ibland när jag är på gymmet och hela kroppen tar sig upp till min hjärna och vrålar: "Jag orkar inte mer, fatta!!!", brukar jag svalt ta ett mentalt steg tillbaka och svara kroppen: "Orkade du ta dig igenom bältesläggning orkar du fan FEM MINUTER TILL, KÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖR!".

Jag ger alltså inte upp.

Det här är något som jag är lite stolt över. Fel. Det här är något som jag är fett stolt över! Som jag gärna lyfter fram och dunkar mina inre axlar för. Och visst, det kan jag väl få göra. Min envishet tar mig ju framåt och det är bra att kunna se och uppskatta sina egna styrkor (käften jante). Men det är inte det jag vill prata om. Det är för enkelt. Jag vill prata om det som ligger bakom. Det som kommer innan envisheten och köööööööör.

Jag vill prata om den förbjudna tanken.

Det finns en anteckning i min mobil från en söndag i november: "Hahaha vilken helvetes-helg! efter en veckas sömnbrist och kulminerande pms som leder till konflikter vill jag bara dra"

Jag minns precis den här helgen. Den var så jävla. Alltså verkligen så jäääääävla. Jävla jävla jävla jobbig. En veckas sömnbrist kanske inte låter så tufft. Men vi snackar sömntortyrs-vecka, där jag blev väckt en miljard gånger per natt (jag fattar att det inte är tidsmässigt möjligt men det kändes så, ok?). På det - PMS:en du inte ens kan fantisera ihop i dina värsta av dom mörkaste tankar. Att dom här två komponenterna ledde till bråk och djävulskap är egentligen onödig information. Det säger sig självt, så att säga. 

Hur jag hanterade det här? Ja, jag gjorde allt en rimligtvis kan förvänta sig av en människa. Jag gormade och levde om, andades och försökte på nytt. På lördagen stormade jag iväg till gymmet med tanken att är det nåt som kan hindra mig från att knivhugga hela lägenheten (obs! vi snackar väggar och inredning här, INTE MÄNNISKOR!) så är det att ta ut mig riktigt jävla ordentligt med en alldeles för tung kettlebell.

Kom fram till gymmet. Det var stängt.

Här var jag 0,003 sekunder från att kasta, inte lägga, mig ner på rygg och vråla "DET RÄCKER NU JÄVLA ORÄTTVIS SKITHISTORIA TILL KUK-"#%!"()"!)&"%!€##&!(#(!#(/!&#!&/)#!/(#)/!#&-LIV!!". Men något sådant inträffade inte. För jag är en sansad medborgare i ett normtryggt (kom jag precis på ett nytt ord?) samhälle och vi gör inte sånt. Så jag bet bokstavligt talat ihop mina redan överspända käkar och stormade vidare till en annan anläggning.

På kvällen sammanstrålade jag med några kompisar på en bar. Kompisarna var roliga som fan och härliga, no doubt, men det var inte jag. För jag hade fortfarande sömnbrist, pms, bråk och djävulskap i mig och absolut ingenting kändes ett dugg jävla härligt. Efter ett tag fann jag mig själv sittandes på toa, lite för länge. Så där länge att folk i kön diskret börjar signalera att där vill du INTE gå in. Och nej, jag satt inte och sket. Jag satt och kände mig som ett missanpassat unikum i mitt roliga och härliga sällskap.

Och där var den. Den förbjudna tanken. Den som förföljt mig hela dan. Lockat under veckan. Förfört mig den senaste timmen.

Jag drar.

Jag drar från allt. Jag reser mig upp och går nu. Jag hoppar in en taxi. Jag åker till Arlanda och hoppar på ett plan. Jag försvinner till okänd ort där ingen kan nå mig, ingen kan störa mig. Jag lämnar sömnbristen, pms:en, bråket och djävulskapet här. Jag lämnar relationerna, anpassningen, kraven. Jag lämnar min man. Jag lämnar mitt barn. Jag drar.

😶

Får en tänka så här? Att en ska lämna allt? Får en kvinna tänka att hon ska lämna sin man? En mamma att hon ska lämna sitt barn?

Svaret är såklart: Jaaa! Det är klart hon får! Och det är klart hon gör! Hon som i jag! Tänker så här alltså. I allt det där jävliga som var den helgen hade det fan varit mer konstigt att inte tänka så. 

Och den där förbjudna tanken kan jag tänka rätt ofta. Söndag och städning i föreningen - jag drar. Tisdag och deadline mot kund - jag drar. Samma tisdag och det ska lagas mat - jag drar. Onsdag och toapappret är slut - jag drar. Torsdag och jag får mens - jag drar. Behöver jag fortsätta? Min poäng är att jag väldigt ofta får den tanken. Det är som en reflex i mig. Ett svar på något jag upplever som jobbigt.

Nu kanske jag låter väldigt lugn och övertygad om att "det är klart som fan att jag tänker som jag gör och det är helt ok". Men hallå det vore inte jag om det inte också var förknippat med en massa skuld! VILKEN MAMMA TÄNKER ATT DEN SKA DRA FRÅN SITT BARN???

*skuldbombsattack*

Men bortom skulden vet jag också att svaret är: Förmodligen alla, vid ett eller annat tillfälle. Så skulden kan hålla på att klandra mig för det här ett tag, vältra sig i vassa tankar om oduglighet och svikargener. Men sen tänker jag skita i den.

För grejen är så här. "Jag drar" är min första tanke, men det är väldigt sällan min handling. Låt mig påminna er om (fast det egentligen är mig själv jag påminner) att jag är en jävla fighter, som envist tuggar mig förbi den där förbjudna tanken och massa annan skit, gång på gång. Men visst, ibland kanske jag faktiskt drar (stormar in på toa och LÅSER dörren t.ex.), men är det så jävla farligt då? Den dan jag drar har jag förmodligen min anledning till det.

Dagens låt kommer inte bli "Jag drar" med Timbuktu (fniss), men visst fan blir det nåt på temat Hej då (älska 1987).

Hugs och hej, hörs snart då!