Här kommer den, meningen med allt

Halli hallå hej, tjeeeling? Ibland är det helt jävla omöjligt att börja en text på ett värdigt sätt. Men som en del av mitt utmanande av perfektion låter jag introt vara kvar och mig själv gå vidare.

Det är fredag. Jag sitter på Johan & Nyström (fortfarande inte sponsrad) med ett sakta döende batteri på datorn, saknandes en sladd jag packade ur precis innan jag stack i morse. Virrighet är mitt andranamn, "Jag vet inte" mitt förnamn.

I högtalarna börjar Laleh’s Goliat spelas och jag kommer på mig själv, stirrandes ut genom fönstret med fuktiga ögon.

Låten tar mig till ett minne för några månader sen. Jag satt i bilen tillsammans med mitt 6-åriga geni till brorsdotter. Ni känner inte henne, men hon är bäst. När vi satt där i bilen frågade hon om hon fick sjunga en sång för mig. Eh, ja?!?!! Med hes röst, som var bräcklig och stark på samma gång, sjöng hon Goliat på ett sätt som ingen sjungit den för mig förut. Jag kunde knappt andas, tårarna bara rann. Det var som att hon sjöng framtiden, hon var framtiden. En hoppfull sådan. Fylld av henne och andra genier.

*gåshudsattack*

Jag har tänkt mycket de senaste veckorna (jajemen). Ännu mer dom senaste dagarna. Det har ju nämligen inneburit en VISS grad av förändring det här att gå från dagar fyllda av bebis-lull till att nu vara den hårt (läs "hårt") arbetande familjeförsörjaren. Och som alltid när jag går igenom en stor förändring finns en konstant känsla av obehag och jag börjar lätt grubbla över vad meningen med mitt liv egentligen är.

Ja, vad är egentligen meningen med mitt liv? OUF!! Inte fan vet jag! Kan känna att det är en ganska hårdsmält fråga för en mörk fredagsmorgon? Men det skiter ju frågan i. Den rumlar runt i mitt huvud bäst den vill. Tycker att jag ska ge den uppmärksamhet. Åtminstone FÖRSÖKA besvara den.

Så jag grubblar. På jobb och vardagen, drömmar och idéer, vilja och rädslor, kärlek och framtid. Osv osv. Och alltså det vore ju inget annat än lögn om jag skulle försöka låtsas att min son inte tar den största platsen i mina tankar. Han är ju på många sätt allt. Hur mycket jag än innan han kom tänkte att jag minsann skulle bevara mitt jag 100% intakt, så erövrade han hela mig. Jag kunde inte värja mig mot honom, han fyllde upp varenda ven jag har i kroppen. Vilket han SÅ gärna fick. Han är ju bäst. 

Så vad innebär det? Har jag svaret på min fråga här? Är min son meningen med mitt liv? På ett sätt så ja, det är han nog. På ett annat sätt inte. För trots att jag tillverkat, fött och närt honom. Hur nära vi än må vara just nu, så är det ju ändå så att vi en dag ska separeras från varann. Han ska springa vidare och skapa ett eget liv och jag kommer finnas kvar där i periferin, men knappast som en huvudkaraktär. Och let's face it, den separationen har redan börjat. Så vill jag verkligen hänga upp meningen med mitt liv på någon som är på väg bort? Och vill jag verkligen lägga på min son att HAN ska vara meningen med mitt liv? Fy fan vilket anledning till terapi för honom om 20 år.

Vi klättrar tillbaka till mitt minne i bilen. Till Goliat som min brorsdotter sjöng som ingen annan. Hon fick mig att känna hopp inför framtiden. Min framtid, men kanske framförallt hennes. Den som hon kommer skapa, som min son kommer vara en del och medskapare av. Och så tänker jag att är det någon mening mitt liv kan ha, så är det att på mitt sätt ge dom en vettig plattform att starta ifrån. Ja, alltså genom att fortsätta snacka känslor och rädslor och sånt. För att visa att det är ok att vara sämst fast bäst och att starkast kan en vara när en tycks vara som svagast.

Så kanske att det är meningen, att jag skriva? Att jag typ måste det? (Fast jag tror inte på måsten men ni hajar ju). För att det känns meningsfullt och viktigt, för mig och kanske även för andra. Förhoppningsvis för dom där framtidsgenierna.

Kom jag precis fram till att meningen med mitt liv är en blogg??

Äh, jag har fortfarande ingen jävla aning om vad meningen med mitt liv är. Ännu mindre vad meningen med allt är. Och kanske att den här texten blev lite väl lökig 🙄. Det blir så lätt som ett billigt vaniljdoftande ljus (ett sånt där från fyndigaste fyndkorgen på ÖB) när en börjar snacka "barnen är vår framtid och den är ljus och regnbågsfärgad och ponnies kräks guldskimrande sockerflarn över hela världen". Men va ska en göra liksom, många barn är ju bäst och dom äger framtiden. Och jag kanske kan tillåta mig själv att släppa lite på min annars så STENTUFFA aura och ba gråta och älska barnen för att dom är framtiden. Till tonerna av Goliat.

Vi säger så hörni 💘

Ps. Besviken på att den aldrig kom, meningen med allt? Jag med min vän. JAG MED.