Jag orkar fan inte

Det är en mycket grå och fuktig fredag jag blickar ut på. Jag befinner mig på ett återhämtnings-retreat där lugn råder. Det är tyst liksom. Enda ljudet jag hör är diskmaskinen som tuggar. Och mamma som hostar. Ja, jag har alltså åkt hem till mamma för en liten paus i livet. Och här sitter jag nu, trött men i tystnad, iklädd mammas Dylan-tisha och känner att jag måste skriva om just det här. När energin tog slut.

Jag vill liksom inte tjata ut ämnet trött småbarnsförälder. Ni vet, jag vet, alla vet. En ÄR trött som innehavare av bäbis. Och det är ju nästan lite av en grej. Att svara på frågan om hur jag mår: "Trött, men det behöver jag väl inte ens säga längre, höhö". Och jag är liksom rätt förundrad över hur mycket jag pallar? Hur mycket längre jag kan pusha mig och hur pass bra humör jag ändå kan ha trots brist på allt som heter sömn, återhämtning och bara-vara-jag.

Och så kör jag på så där och det går liksom och jag orkar och jag tar nya tag och ba rycker upp mig och faaan va duktig jag är och så BAM! Så tar det helt plötsligt stopp och jag orkar fan inte.

Igår (torsdag) fann jag mig själv sittandes i soffan med min son i famnen och energin var bara: s-l-u-t. Tårar sprutade, snor rann (från mig) och jag kunde inte tänka en tanke klart. Flera nätters strulig sömn och en lång period av matkrångel tog inte bara ut sin rätt. Det krävde sin rätt ackompanjerat av slagverksorkester och mental konfettibomb. Jag va bara slut.

Nu råkar jag ha sån tur i livet att jag har VÄRLDENS bästa storasyster och mamma och sen råkar jag leva med VÄRLDENS bästa man, så det blev inte nåt direkt drama. Min syrra sa åt mig att sluta leka duktig och ta en paus, min mamma välkomnade mig på återhämtnings-retreat och min kille (man, fästman, pojkvän - vet ej vad jag ska kalla han?) körde ut mig hit.

Så nu sitter jag här och får tänka klart mina tankar. Och jag bara förstår det jag har fått förstå så många gånger. Hur lätt det är att pressa mig själv. Hur gärna jag går igång på att vara duktig. Hur jag må vara stark som fan men också är skör. Att jag har en diagnos på papper som bekräftar det. Och hur förbannat svårt det är att acceptera det hos mig själv.

Det är liksom så jävla svårt att erkänna att jag inte orkar, att jag behöver en paus. Och när jag väl låter det komma fram.. Det blir till en förlust, ett nederlag. Och då blir ju jag automatiskt en sämre person? 

Alla mina favoriter kickas igång här: jämförelsen (ALLA andra orkar), dåliga samvetet (hur kan du ba dra och lämna Mattis med allt?), duktiga flickan (MEN VI SKULLE JU KLARA DET HÄR!!!), prestationsångesten (vilket jääävla misslyckande), oron (jaha ska allt gå åt helvete nu eller?) osv osv.

Det tas liksom nästan till den nivå i mitt huvud där jag tänker att det hade varit lättare om jag bara pressat vidare tills jag hade blivit sjuk. För då hade jag ju liksom inte haft nåt val? Då hade jag faktiskt inte orkat, PÅ RIKTIGT! 

Här nånstans börjar andra tankar komma in (ÄNTLIGEN!).

För vad fan är det som händer i mig när det blir så otroligt mycket skam, skuld och skit för att jag känner att jag inte orkar? Vad är det som är så fult med det? Varför är det inte ok att säga att jag behöver en paus INNAN allt har kraschat? Det är nåt så jävla sjukt i att jag tycker och tror att bara jag biter ihop och fortsätter pressa så gör jag något som är bra. Då är jag lyckad. Jag vill ba ruska om mig själv och säga: "Men HALLÅ! Det är väl en miljard gånger bättre att du sover hos din mamma en natt eller två för att du är TRÖTT än att du blir körd till psyket två månader senare för att du skulle va så jävla duktig?" 

Jag kanske inte skulle hamna på psyket för det. Sju år av livet sen diagnos har visat att jag klarar typ allt utan att bli sjuk. Men nånstans är det ändå där jag landar, där jag måste landa. Att jag faktiskt har den här diagnosen som kommer med sin skörhet och en risk för sjukdom. Livsfarlig sådan. Risken må vara liten men jag behöver ta hand om den, ta hand om mig. Och det är jävligt frustrerande och ibland får det mig att känna mig dålig. Men det är min sanning att hela tiden acceptera.

Jag beundrar er som ba biter ihop, vars energi tycks vara oändlig. Min är inte det, den är så jävla ändlig. Och så är det bara.

Och om jag lyckas skapa lite distans till mig själv så ser jag också nåt annat. Att jag är så jävla bäst som faktiskt orkar allt jag orkar (typ som att leva livet). Men framförallt så är jag så jävla modig och stark som vågar säga att jag inte orkar och tar en paus, INNAN allt kraschar. 

Nu ska jag återvända till tystnaden på mitt återhämtnings-retreat. Ta ett bad, pilla mig i naveln och inte vara behövd av någon. Kommer jag eventuellt avbryta tystnaden för att lyssna på en skön låt? Det vet du!

 👣