Den sociala krocken

Det börjar bli kallare. Mörkare. Löven faller. Utegympan flyttar in. Baden stänger. Sommar övergår sakta i höst och jag undrar hur långt jag kan ta den här klyschiga inledningen... Nej men på riktigt så händer ju allt det där just nu och mitt i allt finner jag mig själv, återigen grubblandes över livets alla gåtor. Eller nej, grubblar verkligen inte över livets ALLA gåtor. Men en av mitt livs gåtor.

Jag ger er: Den sociala krocken.

I mitt jobb som frilans utgörs en rätt stor del av att springa på möten och sälja in mig själv och min kompetens till kunder. Ganska ofta vill kunden att jag ska sitta hos dom och jobba. En nyckelkvalité i såna lägen är hur en funkar socialt. Dvs om det är enkelt och smidigt och kul att samarbeta med en. Det är det med mig! (Käften jante). Jag har oftast svinlätt att komma in i ett sammanhang, bli tjenis med folk och börja jobba. Det är något jag lyfter fram i såna här möten. Min sociala kompetens.

Utanför jobbet är det likadant. Jag har många vänner. I flera olika kretsar. Jag är lätt att ta med på fest och middagar. Du behöver inte skämmas för mig för att jag inte pratar med någon eller pratar för mycket med alla. Jag är rätt rolig. Drar sköna skämt. Är intresserad av andra...

Jag funkar bra i sociala sammanhang. End of story.

Eller?

För grejen är så här, att inne i mig är inte det här alls sanningen alla gånger. Snarare ganska få. Sanningen är att jag ofta blir svintrött av sociala sammanhang. Alltså visst kan jag ha kul och njuta av att hänga med kompisar! Och visst blir jag påfylld med energi av att göra roliga saker i grupp! Och självklart får jag en kick av att ha en bra arbetsdag med ett fett team jag jobbar med för tillfället! Men det kostar också ganska mycket. Och det finns en tydlig gräns mellan när det är kul och när det börjar suga min energi snarare än att fylla på den.

När den gränsen är passerad är det som att en vind börjar blåsa i mitt huvud. En vind som gör det svårare och svårare att fokusera på vad människor säger och gör. En vind som gör mig så jävla trött för den susar konstant och tar alla mina tankar och intryck och låter dom virvla runt. Runt runt. Och där nånstans blir det mest en kamp att vara kvar. Ändå är jag ofta kvar. För att jag ändå vill eller för att jag tror att jag måste.

Så ok. Jag har beskrivit två helt motstridiga delar. Två delar som inte alls är kompatibla med varandra. Som inte borde samverka. Hänga som duo vore en dum idé. Parrelation vore en rent jävlig idé. Livslång sådan - slutet. Men båda dom här delarna lever i mig.

HUR TÄNKTE LIVET???

Det känns ju bara så otroligt orimligt onödigt att ge en social begåvning till någon som blir trött av sociala sammanhang? Som i hela sitt liv har gillat att sitta hemma själv en fredagkväll istället för att gå ut och hänga gäng. Som hela sin barndom älskade att leka själv och tyckte det va onödigt att ringa kompisar. Som fortfarande älskar ensamheten och kan bli trött av tanken på att hänga med nån överhuvudtaget.

Fast det där är ju inte heller hela sanningen. (Du ba: Men bestäm dig!!) För jag gillade ju också att hänga gäng och leka med andra. Gör det fortfarande. Älskar många gånger! Bara att jag kan bli så trött. Ännu mer sen jag blev mamma. Det kräver ibland enorm energi att samla ihop mig tillräckligt för att föra en basic konversation: "Hej" "Hur mår du?" "Bra" - ERROR#€%&/()=?!

Den sociala krocken är ett faktum. Jag vill och mår bra av många olika saker. Ofta på en och samma gång. Likt min diagnos är jag motsägelsefull och krockar ofta med mig själv. Det kanske är det som är det jävliga och härliga med att heta jag och vara mycket och lite på samma gång. Utmaningen är att ta hand om mig själv och balansera det som krockar så att jag har det någorlunda bra där i mellan. Ofta ganska svårt, ibland lätt. 

En uppfattad förväntan om socialt engagemang gör det inte lättare. För i vårt samhälle, eller i alla fall den del av det som jag spelar i, är det väl liksom fett att vara social och icke-fett att inte vara det? Min bild av mig själv är åtminstone att jag är och bör vara social och då blir det ju onekligen ett uns komplicerat när jag känner att jag inte orkar och vill. Är jag fortfarande ok då? Gör jag "rätt"?

Grubblandet tar mig inte så mycket längre idag. Jag vet att ni är vana vid att jag löser en av livets stora gåtor i varje inlägg (SKOJA!) men idag får ni bara följa med när jag funderar. Det gör jag, typ ofta. I princip jämnt.

Nu är min tidsfrist slut. Jag ska åka och sticka en spruta i min arm (ej heroin, ska vaccinera mig). Efter ska jag trösta min ömma arm med denna på repeat och fantisera om badkarsvarmt hav längs med svettiga stränder.

Hugz