En bitterfitta

Jag har äntligen läst Bitterfittan av Maria Sveland. Och jag undrar bara HUR hon kunde skriva en bok om mig och den situation jag befinner mig i, innan jag ens var i den? Fantastisk bok, läs! Så pass fantastisk att jag snålåker på hennes titel för att föra oss in i dagens ämne.

Låt mig ta oss tillbaka några veckor i tiden.

Det är en onsdag i Augusti. Jag sitter på knä på trädäcket till vårt sommarhus och leker halvhjärtat med min son som ligger och kravlar i babygymmet. Jag har precis bevittnat hur min kille för typ åttonde gången den här sommaren kränger på sig våtdräkten, slänger brädan under armen och cyklar ner för att surfa. Och jag står återigen kvar på torra land och vinkar när han sticker iväg. Jag har inte lyckats säga "Ha så kul" och mena det. Jag har inte vinkat glatt när han vänt sig om för ett sista hej då. Jag har snarare kräkts ut bitterhet. Varit sur. Nollställd. Och där och då har jag transformerats till det jag är just nu. En bitterfitta. 

Hur blev det så här?

Det började väl nånstans i juni/juli-ish förra året när vi bestämde oss för att ligga med varann "oskyddat" (så roligt ord för sex utan gummi?). Några veckor senare visste vi att någon börjat växa i mig och det blev även min kropp snabbt varse. I Skåne där vi alltid brukar surfa satt jag och slötuggade på en sladdrig pizza medans Mattis (ej Ronjas farsa, min kille) surfade runt bland vågorna likt en sprallig delfin ute på bete (kanske ej betar men har aldrig utgett mig för att va marinbiolog?). Där och då kändes väl det ok. Eller ok, men jag mådde sat-illa/var rövhungrig konstant så surfsuget va inte på topp. 

Men den gången blev till en till gång. Och en till. Och flera till. Och helt plötsligt gällde det inte bara surfen utan även att sticka ut och springa, gå ut och ta en öl, orka gå på middag, bära EN matkasse hem från affären, fuckin knyta skorna själv. Från den dagen vi bestämde oss att ligga "oskyddat" togs en fysisk förmåga efter den andra ifrån mig. Alltså jag älskade att va gravid, har typ aldrig mått så bra psykiskt, men det va inte asfett att begränsas mer och mer och mer. 

Sen kom vår magiska son och kvar som en gammal rest fanns min kropp. Sargat underliv och svag torso. Vet ni vad noll bukmuskulatur gör med en människa? Vi snackar ryggont och konstig geléklump till mage som varken bär en själv eller ett barn längre. 

Men i somras var det ändå dags. Stunden var kommen för mig att hoppa upp på brädan och ta igen all den förlorade tid i strypande våtdräkt som gått. WOHO!

Bara det att jag var SÅ svag. Att jag knappt kunde svanka upp 10 cm för att kunna paddla på brädan. Att Mattis, som började surfa samtidigt som mig, fick stå likt en instruktör för nybörjare och putta in min bräda i vågen. Och när jag väl kom med och hade bra fart var jag för svag i rygg och mage för att hoppa upp på brädan. Alltså visst, som den fisk utan gälar jag är var det underbart att va i vattnet igen. Och det va härligt att åka med vågen. Men jag brukade liksom kunna ta mig upp för egen maskin och köra lite.

Några dagar senare försökte vi igen. Då var det svinkallt i vattnet och min kortärmade rea-våtdräkt höll inte måttet. Återigen vinka till Mattis och ge mig upp på torra land. 

Tillbaka till knäna på sommardäcket. Min son som kravlar i babygymmet och jag som blivit en bitterfitta. För hur ska jag inte kunnat ha blivit det? Jag och Mattis bestämde oss för att försöka få barn. Vi fick jackpot. För det fick min kropp betala, högt och mycket. Jag gav den till möjligheten för oss att skapa liv. Mattis kropp fick betala. Noll. Det är inte hans fel, han är ingen röv, det bara är så det är. By nature.

Så tack vare naturen och dess finstilta regelverk är jag nu en bitterfitta. 

Men alltså jag vill inte va det 24-7. Det blir ett sånt jävla tråkigt liv. En bitter tillvaro. Jag förstår bitterheten till fullo, tycker jag har rätt till den, men jag har ingen lust att ständigt välja den. 

Så HUR gör jag? Hur kysser jag Mattis, säger "Ha så kul" och vinkar glatt när han sticker iväg, när allt jag vill är att skrika "DET ÄR ORÄTTVIST", ta hans bräda, kasta den hårt och långt på asfalten och klippa sönder hans våtdräkt med häcksaxen? 

Ingen. Aning.

Ibland går det ju och det känns helt ok att va den som vinkar, jag får kanske va glad för det? Och ju mer jag tar tillbaka min kropp och själv kan göra istället för att se på, kanske att det blir lättare? Och så får jag kanske acceptera att det känns så här och tänka att det inte är så konstigt. För grejen är att jag unnar Mattis att surfa, bara det att jag unnar MIG MED. Och jag skulle inte vilja att han tog över graviditeten eller förlossningen, bara dela lite. För det ÄR orättvist att min kropp tog allt och hans noll. Att han kan göra så mycket och jag så lite. För att vi tog ett gemensamt beslut.

Och därmed finns det ingen shame i att vara en bitterfitta till och från. Det är min förbannade rätt. Det finns ingen shame i att vara det jämnt heller för den delen, verkar tråkigt bara.

Nu har jag bokat tid hos min sjukgymnast som ska hjälpa mig att hitta tillbaka till musklerna på rätt sätt. Och sen i vår när vi befinner oss på okänd ort och Mattis är pappaledig är det en annan scen som utspelar sig. 

Då är det jag som tar brädan under armen, strosar ner till vattnet och leker glad delfin ute på bete. Och så får han stå, med ungen på armen, och vinka till mig. Kanske bita sig i tungan lite och frenetiskt scrolla efter detta inlägg för lite stöd och förståelse.

Later lovers.

🤙