En annan tidsålder

Här har ni en utmattad överlevare från en söndag på Ikea OCH Ica Maxi. Ja, ni läste rätt. Möbel- OCH matmeckat från helvetet. På samma dag. Helgdag. Ja, vi är lite sinnessjuka i vår familj (har ju diagnos, hallå?). Ingen rimlig människa kan ju spendera sin söndag på stora varuhus. Men det gjorde jag. Dropp kan komma att behövas. 

Hur som haver. I bilen hem från Maxi var min energi, som kan förväntas, totalt slut. Jag kände mig febrig och svinbakis, trots utebliven fylla i över ett år nu. För några sekunder slöt jag ögonen. Tänkte hur skönt det hade varit att åka hem, packa upp matkassarna och sen spendera resten av söndagen i soffan. Maximal ansträngning: gå och kissa. En gång. Äta och dricka horisontalt. Sova mig igenom två filmer. Försöka pilla ut min semi-utåtnavel. 

En kan ju drömma.

Livet ser inte riiiktigt ut så. Finns alltid en eller trettio saker som behöver, borde och bör göras. Krav och måsten. Utifrån och framförallt inifrån. Det spelar liksom ingen roll hur många varuhus du prickat av på en dag. Heron city, K-rauta, MoS, Bygg-Ole - livet bryr sig inte, shit has to be done. 

"Finns det inget sätt att slippaaaa???", vrålade mitt trötta sinne där bak i bilen. Och som en blixt från klar himmel: Jo, det finns det. Det fanns en tid då jag var ursäktad allt. Då ingen ställde krav på att jag skulle prestera eller orka. Och kanske framförallt, en tid då JAG inte ställde så höga krav på mig själv. 

(Eller ok, det finns fler såna tider. När jag var bäbis. När jag hade megahalsfluss med typ 100 graders feber. När jag var deprimerad och inlåst på Danderyd. Men nu fokuserar vi på en grej, annars blir denna text oändlig.)

Tidsåldern hette: Gravid. Aldrig har jag varit så ursäktad. Från så många håll. Vi kunde åka till tjugo Ica Maxi på en och samma dag, gå igenom alla avdelningar på Ikea, stanna för att jag behövde kissa/äta/dricka tio gånger och sen när vi kom hem behövde jag göra absolut ingenting. Och ja, det var fint av Mattis att han gjorde verkligen allt och att jag bara fick vila. Men det som var ännu större var att jag tillät mig det.

Va?

Jo men alltså det har ju hänt fler gånger att jag blir svintrött efter nån form av besök på plats med mycket människor. Det händer rätt ofta. Och det har också hänt rätt ofta att Mattis säger att jag kan vila så fixar han vad som nu behöver fixas (ja, jag är ihop med jultomten). Men det är ofta väldigt svårt för mig att slappna av då. Känna att det är ok att jag vilar. Hela tiden pickar en pelikan med käften full av "borden" på min axel och gör det typ omöjligt att vila. Eller utifrån sett så vilar jag väl men det är sällsynt att jag faktiskt njuter av det och känner att jag är värd vilan.

Det var det som var så magiskt med att vara gravid. Då var det plötsligt ok att vila. Jag både njöt och visste att jag var värd. Det var så jävla mycket lättare i och med vetskapen att jag gjorde det för en annan människa. För min bäbis. Då var jag inte längre självisk och lat som låg där på soffan och lät andra göra allt. Nej då var jag helt plötsligt ansvarstagande och kärleksfull. Mot nån annan! (Duktiga flickan ba: 😪 "SÅ stolt!" 😪)

Ok, jag kanske inte var snäll och bejakande mot mig själv av "rätt" anledning. Men vem bryr sig? Det var så jävla befriande att släppa allt ansvar. Bara få klappa mig själv på kinden och säga att det är ok att vila. Skita i alla borden och måsten. Inte va så jävla duktig och hjälpsam och bra. Tänker att världens människor skulle behöva mer sånt? Mer klappar och mindre piskor riktade mot oss själva. Så om alla bara blev gravida..? Slutade med knullgummi och började ligga utav bara helvete?

🤔

Låter kul i teorin, funkar mindre bra i praktiken kanske. Och alltså det är ju inte det jag är ute efter, att alla ska va gravida. Det jag trånar efter det är just den där snällheten jag hade mot mig själv när jag hade en bäbis i magen. Den där "vem bryr sig om nånting det växer ett liv i mig"-attityden som bara gjorde det så mycket enklare att slappna av. 

Vet ni att jag hade en gravidyoga-lärare som sa under en klass att jag inte behövde göra nånting. Hon ba: "Du är gravid, det räcker." Jag ba:  😯 😮 😲 

Alltså jag fattar att vi alla måste göra nånting då och då. Jag är inte naiv! Men det där state of mind som är lite mer tillåtande, lite mer förstående, det tror jag att jag skulle må fett bra av. Det gjorde jag då i alla fall. Och jag gillar inte att uttala mig om vad "alla" behöver eller mår bra av, men jag tror fan att ALLA skulle må bra av lite mer mjuka klappar och göra ingenting än hets och slag mot sig själv. 

Hur en sen applicerar det här beteendet på ett liv med en liten bäbis, jobb, träning, sociala relationer, gudatillbedjan och allt vad ni nu sysslar med tänker jag inte ens försöka börja lösa. Jag var på TVÅ varuhus i söndags, ok? 

Den här lyssnade jag asmycket på under min gyllene tidsålder. Sätt på den vetja, göm dig under ett bord nånstans och ge dig själv en själslig kram så kan vi kalla det en början.

🖖