Den fulaste av dom alla

Det har varit sommar. Sol, bad, vin och gallskrik har bytt av varandra. Jag och Mattis har fått leka familj på heltid i två månader och det har varit underbart och stundtals röv, livet i ett nötskal alltså. Vi har varit mycket på landet vilket har gjort underverk för mitt stressade föräldrasinne. Åtta dagar med otvättat hår och samma oformliga kläder, stirrandes på barr och hav, har den effekten på mig. Men hej, nu är det här min blogg och ingen annans, så givetvis har det funnits själslig smuts som legat och ruttnat och luktat satan mitt i allt lull lull.

Den här sommaren har en gammal favoritkänsla yttrat sig. Och det är en så jävlig och skämmig en att jag inte fattar att jag är i färd att skriva om den. Det är den värsta och den sämsta. Den fulaste av dom alla. Den jag föraktar mig själv allra mest för att jag har och den jag i svaga stunder tror att jag är ensam om att känna i hela universum.

Håll i er. För här kommer...

Avundsjukan!

Alltså bara jag skriver dess namn blir jag lite äcklad. Undrar vem den vidriga människa är som låter den där smutsiga saten belägra sitt sinne. Pillar lite nervöst med naglarna vid insikten om att, just det, det är ju jag. JAG känner mig avundsjuk.

Här kanske du tänker "Men chilla! Jag kan också vara avundsjuk! Det kan alla! Det är helt ok". Men då tror jag inte du förstår vidden av min avundsjuka. Vi pratar inte "Åååååh jag vill också åka till kokosnötland och bada i vatten genomskinligare än det jag dricker, men guuuu så roligt för dig". Vi pratar (väl ljudisolerat i mitt inre) "Jag vill också åka till kokosnötland och jag vill tycka att det är jävligt kul för dig (här börjar det surna) men ärligt talat så hoppas jag att DET KOMMER STORMHAGLA FUCKIN ISBJÖRNAR SÅ ATT DU FÅR SITTA INNE OCH KOLLA PÅ MY LITTLE PONY PÅ OLIKA FRÄMMANDE SPRÅK FÖR DET ÄR DET ENDA SOM SÄNDS PÅ ERAT SKITRESORT!!!".

😳 😳 😳

Alltså förstår ni? Fattar ni vidden av fulhet i dessa tankar? Och så avundsjukan som river likt ett illamående rivjärn i bröstet. Det är så smutsigt att jag vill bannlysa mig själv från mitt eget varande. Och på det kommer sjävföraktet. Dom hårda inre slagen. HUR kan jag vara så jävla missunnsam? HUR kan jag inte bara vara glad för alla andras skull? HUR VÅGAR JAG TÄNKA OCH KÄNNA SÅ HÄR? USCH!!! FY!! SKÄMS!!! (Här har alltså duktiga flickan gått in och börjat läxa upp mig rejält).

Höjden av vidrighet var nog när min syster befann sig i Costa Rica några dagar och surfade. Hon befann sig alltså i MITT paradis, utövandes MIN favoritsport, lycklig som satan (i mitt huvud iaf). Jag trodde vid ett tillfälle att jag skulle kräkas. Fysiskt ge utlopp för den avundsjuka som skapade ett inre mayhem. Det var så sjukt. Och vidrigt. Att känna så där. Min syster är liksom världens bästa människa. På riktigt. Hon gör allt för mig. Hon älskar mig som ingen annan. Hon har räddat mitt liv. På riktigt. Och hon unnar mig ALLT. Så hade jag mage att känna så där. Tänka massa fula tankar. Fy. Fan.

Ok. Som ni ser finns det självförakt så det räcker och blir över. Och jag skulle nog kunna fortsätta slå på mig själv i all evighet. Men det har jag ingen lust med. Nu har jag djupdykt in i den här skiten, blottlagt den för er, och då vill jag försöka förstå vad den handlar om. 

Jag tänker så här.

Jag har precis blivit mamma. Och som jag skrivit om tidigare är det fantastisk och ljuvligt men också skitjobbigt. Alltså verkligen skit. Jobbigt. För all min frihet och vad jag tidigare såg som min rätt och min vilja har rivits upp, kastats om och hamnat nån annanstans. Jag kan inte bara göra det jag vill, när jag vill. Jag har någon annan att prioritera, före mig. Jag har två andra att hela tiden förhålla mig till, stämma av med. Jag hoppar inte bara upp på cykeln och drar ner till stranden. Inte ens för ett snabbt dopp. Jag reser inte till varma länder och surfar dagarna i ända. Det har jag just nu varken muskler eller pengar till. Jag gör inte vad jag vill, hur jag vill, när jag vill. OCH DET ÄR SVÅRT!!! 

Det är en sån jävla omställning och den har jag hållit på att deala med sen min son kom. Gör det fortfarande. Och jag tror att det är roten till denna jobbiga känsla jag tampats med så mycket i sommar. För mitt liv som jag har känt det har ryckts ifrån mig. Jag har liksom stått vid godisskålen och fyllt mina händer, precis som alla andra, men mitt godis har formats om och blivit till pulver som runnit mellan fingrarna och jag har inte haft en aning om hur jag ska behålla det eller käka det. Klart som fan att jag känt mig avundsjuk på alla andra ungar som proppat munnarna fulla. Och hungrig som jag varit, inte så konstigt att det kommit en taskig tanke eller två(hundra).

Ok, metafor-lover, men jag tror ni hajar vad jag menar? Det är så otroligt mycket lättare för mig att känna avundsjuka när jag upplever att mitt eget liv inte är i balans. Jämförelsen, som jag skrivit om tidigare, gör vägen till taskiga tankar och ledsna känslor alltför kort. Och det är inte alltid så här, verkligen inte. När jag är på en bra plats i mig själv lever inte avundsjukan i mig. Den får ingen luft. Jag skiter i att jämföra med andra och gläds åt dom som har det fett. Och det är väl den ekvationen som suger: "Jag är ej i balans + jämför + blir avundsjuk + föraktar mig själv för detta = Jag fortsätter vara ur balans + jämför + blir avundsjuk + föraktar mig själv för detta".

S-U-C-K.

Med ett lätt tryck över bröstet är det dags att avsluta. Det var fan skitjobbigt att skriva den här posten! Jag skäms så mycket! Det känns så smutsigt det jag skrivit om. Och det är precis därför jag skriver den.

För jag vill att alla känslor ska vara ok. Även dom som kanske anses vara fula. Jag vill att det ska vara ok att tänka och känna ogint ibland. Att inte vara snäll och varmhjärtad hela tiden. Varför ska vi vara det liksom? Vad är grejen med att den goda samariten ska stå högst upp på idollistan? Och i ärlighetens namn TROR jag att det nånstans därute finns nån annan som EVENTUELLT kan känna och tänka nåt liknande ibland.

VÄLKOMNA TILLBAKA HÖRNI!!!

💖