Reclaima snippan

Jag har precis blivit nerkissad av min son (med snopp kan en tydligen kissa väldigt långt) och ser det som ett tecken att det är dags att skriva igen. Fast han ska bajsa också. Och käka. Käka men vara missnöjd. Käka igen. Vara astrött men inte sova. OCH SÅ VIDARE. Så här sitter jag nu, inklämd på en sliten parkbänk längs med Norr Mälarstrand (japp, även jag hamnade här), och skriver fort som fa-an på min spruckna telefon i hopp om att hinna några rader innan Den lille marodören aka min son vaknar igen.

Jag har haft nån idé om att jag INTE ska skriva om hur det är att vara mamma till mitt barn. För hur intressant är det för andra att läsa om mina amningsvåndor blandat med krämiga bajsblöjor? Jag vill ju att ni ska gilla att läsa min blogg. Att typ alla ska kunna hitta nåt i den som känns fett.

Men att göra så är så jävla osant mot denna blogg och så icke-Malinskt det kan bli. Jag vill ju skriva om mitt liv som det ÄR, just nu. Inte om en uppdiktad verklighet som kanske är 25% sann (som att världen behöver flera såna bloggar?). Haters gonna hate, men mitt liv just nu är 103% att vara mamma till mitt barn och det är därmed det jag vill, behöver och kommer skriva om.

Så voilà, här kommer det.

Jag är mamma nu. Ok. Och så är jag. Något mer? Någon annan också? Jag har ett vagt minne av att vara någon annan, men som det är just nu minns jag fan inte vem. Kanske därför jag känner ett starkt behov av att svära så jävla mycket, för att desperat göra mig tuff och fri igen. För det är väl tufft att svära? 

Att ge sig ut på resan att bli mamma har varit, och är, att låna ut min kropp, min själ, mina tankar, mitt väsen - ja, hela mitt saliga jag. Jag fann mig själv i helgen frågandes vem jag är nu. Undrandes var jag tog vägen. För det var länge sen JAG fick ha mig. Och jag gillar mig. 

Att vara gravid var att vara en kapsel åt min son. En trygg rymdstation som han kunde växa i.

Att föda barn var att vara en tunnel ut för honom. Öppningen till livet. Det var också att vara en pågående teater med min snippa i huvudrollen, som på stora scen välkomnade läkare, barnmorskor, undersköterskor, Joe Labero etc. att komma och kika. Skoja, Labero var EJ inbjuden till förlossningen.

Att vara nyförlöst var att ha skänkt mitt sk "underliv" (konstigt namn? Vem lever där nere? 😨) till konsten att ge liv.

Att vara mamma är att skänka mina bröst till min son. Att ha skänkt min kropp till hans möjlighet att leva. Att skänka mitt varande till hans existens. För även när jag är iväg från honom, tar ett glas och garvar med vänner, så värker mitt jag efter att komma tillbaka till honom. Kanske inte alltid för att jag vill. Mer för att han HAR mitt jag. 

(Du som får moralpanik nu och ba "Herreguuuuuud!! Älskar hon inte sitt barn??? Ville hon inte va gravid?? Gillade hon inte att föda sitt barn?". Jo. Jag älskar och älskade allt det. Men jag älskar mig med. Och det skulle vara soft att hitta tillbaka till den jag var kombinerat med det nya jag har blivit.)

När jag var på återbesök på MVC förra veckan sa jag till sjukgymnasten hur trött jag var på att hoppa upp i gynstolen och spreta med bena. Hennes svar var: "Det är dags för dig att ta tillbaka ditt underliv". 

Dags för mig att ta tillbaka mitt underliv..? Eh, JA!

Det är precis det det är. Dags för mig att ta tillbaka mitt underliv, överliv och liv. Att va lite mera min Malin och lite mindre alla andras. Hur jag gör det och samtidigt är den ömma moder min världsbästa son förtjänar vet jag inte riktigt. Tänker att det ger sig? Att tiden hjälper? Och om inte drar jag på en solo-resa till Mallis?

I vanlig ordning vet jag inte riktigt hur jag ska göra och försöker lösa det med sista-minuten-resor till varma platser. Men det jag vet är att min snippa och kropp och jag förr eller senare ska reclaimas. Vi är värda det liksom?

Hoppas jag inte tappade alla er MILJONTALS läsare nu som är ointresserad av allt som heter barn och exponerade snippor. För mig var det fett att skriva igen. Fick mig att känna mig lite mer som M-A-L-I-N.

Snart är det midsommar, så ha en glad sån och drick många nubbar för en som inte kan 🙋 pga 👶, plz.