Autobahn till olycka
Tiden tickar på. Min bäbis blir större, jag har fått flera gråa hårstrån än jag vill erkänna och det har blivit svettigt-i-stan-sommar. Jag har tänkt skriva den här texten i typ tre veckor nu men HEJ!, när en har bäbis hinner en tydligen inte ens borsta tänderna vissa dagar. Men nu sitter jag här, knappar frenetiskt på datorn och tänker att vi ska förkovra oss i en kär gammal fälla jag så ofta trillar ner i.
Jag ger er mästarnas mästare, okrönt segrare i alla göra-livet-jobbigt-kategorier, den rena vägen till total olycka: Jämförelsen! Det finns nämligen ingen företeelse i hela världen som med så iskall precision kan ta mig från ett glatt och rätt sorglöst state of mind, till ett mayhem av osköna tankar och känslor.
Att jämföra mig med andra tror jag att jag alltid har gjort. Mer eller mindre. Varför vet jag ej. Kanske att det har att göra med lillasysterskapet till tre äldre syskon som alltid kunde bättre (dom va ju större?!). Eller att det har vuxit fram i samma takt som internet och sociala medier. Oavsett var det kommer ifrån så är det ett klockrent sätt att försätta mig i olycka.
För det är ju inte så att jag jämför mig med dom miljarder människor i världen som har det betydligt sämre än jag. Och inte är det heller nödvändigtvis så att jag jämför mig med människor som har det bättre än mig. (Hur en nu definierar detta..) Utan det jag gör är att hitta en beröringspunkt för mig och den jag jämför mig med, vrida den några varv och titta från olika vinklar tills jag kommer fram till slutsatsen att den andra personen på något sätt har det bättre än jag. Och har jag väl börjat jämföra - då finns det inget stopp. "Hon har snyggare tisha än mig", "Han har köpt en godare glass än mig", "Hen ler större än mig" = ALLA ÄR LYCKLIGARE ÄN MIG!!!
Jag vet inte ens om jag behöver förklara det värdelösa i detta beteende?
Om jag mitt i jämförandet tar ett steg tillbaka och bara ser på hur jag har det i mitt liv, så har jag det ofta rätt ok. Eller bra. Eller svinbra. Så varför jämföra? Jag. Vet. Inte. Det jag vet är att jag är mer benägen att börja jämföra om jag är trött eller hungrig eller har kört på för mycket och inte tagit nån paus. Jag vet också att det sabbar rätt mycket för mig själv att jämföra. Men VARFÖR jämför jag?
Bra fråga 🙄
Tror jag att sociala medier och samhällets allmäna anda som säger att jag SKA må bra hjälper mig att jämföra? Ja. Tror jag att målet att en ska vara ständigt lycklig också hjälper mig på traven? Jarå. Tror jag att återkommande extremt höga krav på mig själv också är med och spelar för jämförelse-laget? MHM!
Så vet jag hur jag ska rå på det här beteendet? Nä. (Jävla dåligt att jag typ aldrig har lösningen på mina problem?!) Jag vet bara att det är min alldeles egna autobahn till olycka. Och att jag kanske, om jag uppmärksammar att den finns, då och då kan välja andra tankespår som tar mig åt andra håll.
Och där har vi en post! Jubel!
Hoppas kunna få ur mig några fler under sommaren. Kan även vara så att jag utmanar min prestationsångest och ej skriver en rad 😱 utan istället spenderar större av tiden i vatten, ser ut så här 🐳 lyssnandes på den här. Till hösten blir det nya tag. PROMIZE!
