Här kommer alla känslorna på en och samma gång (trudelutt)

Så. Jag födde barn. Mitt barn. Där slutade och började allt. Där var allt som allra störst, som allra mest. Jag skulle kunna skriva miljontals rader om att föda mitt barn. Fylla hela jävla internet med tankar, känslor, detaljer om urkrafter beyond mitt förstånd. Men det kommer jag inte göra. Jag kommer säga att det är det mäktigaste jag nånsin varit med om. E-v-e-r.

Och sen, på ett helt genialiskt sätt (Jante ba: 😵 ), väva in den här upplevelsen i något som är lite mer applicerbart på livet i övrigt. För att föda barn och att bli mamma (vet fortfarande inte vad det är för mamma jag pratar om pga overklighetsfaktor hög), det är som att öppna upp bröstet på vidgavel och i megafon vråla ut: "LISTEN UP KÄNSLOR! JAG KOMMER HÅLLA ÖPPET 24-7. NI ÄR VÄLKOMNA ATT STÖKA RUNT I MIG NÄR NI VILL, HUR NI VILL. BJUD IN FELLOW KÄNSLOPOLARE! GÖR ÅTERBESÖK! GO LOCO! ALLT FÖRSVAR HAR TAGIT SEMESTER PÅ OBESTÄMD TID. ENJOY!!!"

En kan ju tänka att jag som är van vid att känna mycket och starkt skulle vara förberedd för det här. Men nej? Vi snackar kombinationer av känslor jag aldrig mött förr. Helt orimliga kombinationer. Blixtsnabba visiter av monstruösa känslor som lämnar lika fort. Super-mega-universum-lycka hand i hand med rå-förtvivlan-oros-röv-ilska. Och så där i mellan är allt lugnt och harmoniskt och bäbisluddigt och sen ba BAM!, nu är känslorna här igen.

Och givetvis, i täten för denna känslostorm, har vi favoritkänslorna. Det dåliga samvetet. Hej. Oron. Tjena. Prestationsångesten. Tja. Och så den duktiga flickan som ser till att hålla ihop hela gänget. För att bli mamma, det är en oändlig oas av möjlighet till taskiga tankar och känslor. Det kan låta lite så här i mitt inre:

ORON BA: "Ojojoj. Nu har jag ju inte fått sova ordentligt på typ tre veckor, tänk om jag blir sjuk?!?! Skulle ju vara bra om jag gick och vilade lite men då kanske min bäbis inte känner sig älskad och då kanske han inte mår bra och då kanske jag skadar honom på nåt sätt osv osv osv"

DET DÅLIGA SAMVETET BA: "Jag har nog inte ammat honom tillräckligt idag, det är säkert därför han är grinig. Istället för att sitta här på toa i 10 sek borde jag genast gå ut och prata med honom så att han blir stimulerad och utvecklas. Och HUR kan jag ens tänka tanken att JAG vill gå ut och gå SJÄLV när min SON behöver frisk luft och stimulans?!?!"

PRESTATIONSÅNGESTEN BA: "YESSSS nu har jag lyckats för han började inte gråta innan jag gav honom bröstet och jag har hunnit plocka undan disken och bäddat sängen och satt på honom nya kläder och sjungigt ljuva toner samtidigt som jag satt på en tvätt... men jag har inte hunnit BORSAT TÄNDERNA!!?!! Skynda skynda, gör rätt, gör bra!!!"

DUKTIGA FLICKAN BA: 👏👏👏👏👏👏👏👏👏

Aldrig trodde jag att jag så lätt skulle falla offer för alla dom här tankarna. Framförallt inte då jag och Mattis har ett helt jämställt föräldraskap där vi faktiskt delar på allt. Han är lika viktig för vår bäbis som jag. Men det är det där nedärvda, kravfyllda i att vara mamma. Allt det där som inte är underbart med att få barn utan den där rollen jag som kvinna har i mina gener, den som säger att allt hänger på MIG. Den trumfar så lätt vetskapen om vår jämställdhet. Att vi faktiskt är T-V-Å om allt.

Så vad gör jag då? Alltså just nu bara andas jag. Och är. Jag ser det där flödet av känslor och taskiga tankar pumpa in och ut ur mig. Det får vara så. Låt det flöda. Jag vet att jag just nu har noll murar. Jag är skör som fan men också starkare än jag nånsin har varit. Jag klappar på mig själv och säger det jag också vet. Att jag är grym. Helt jävla fantastisk. Jag födde vår son. Jag har inte blivit sjuk. Och jag är den bästa icke-perfekta mamman han nånsin kommer kunna få.

Nog ordat för idag. Nu ska denna icke-gravida kvinna unna sig ett glas VIN på balkongen.

 🍷🤙❤️

Ah, just det: Who run the world (Girls) (som att det nånsin har varit nån tvekan)