En sån som skriker

Väcks 06.37 av pigg son. Sömn i kropp: ca minus femhundra h. Tanke: "Tack för den här tiden blogg, orkar ej mer". Men likt den survivor jag är tar jag mig upp på cykeln och landar på Il caffe (bästa bästa och nej jag är inte sponsrad, är inte tillräckligt känd för det?) med en latte i handen och musik i öronen (ja jag är en bloggklyscha, lev med det). Och puh. Börjar skriva.

Idag ska vi prata starka känslor och höga röster. För visst händer det att ni blir arga? Sura? Blir lite passivt upprörda åtminstone? Jag blir det. Ganska ofta, rätt lätt. Det kan typ räcka med att jag upplever att nån går lite för nära bakom mig när jag är ute och går. Då börjar det klia där inne, nånstans mellan bröstet och solar plexus. Irritationen. Ibland slänger jag ett vasst öga över axeln som för att markera att det här är MIN gå-zon. KOM INTE FÖR NÄRA! Skulle jag släppa självkontrollen helt hade det inte förvånat mig om jag även väst "Tagga ner för fan".

Det ska väl tilläggas att detta händer extra mycket trötta och stressade dagar. Men det är egentligen skitsamma, alltså jag kommer inte börja skälla ut nån för att den går bakom mig. Det intressanta är nivån på irritationen och hur snabbt den blossar upp. För den känns. MYCKET.

Lika starkt och snabbt kan irritation och ilska blossa upp mot dom jag har nära. Min kille får givetvis ta största dosen och han är kanske den jag uttrycker det mest med. Men även min mamma som bara kommer för att hjälpa till, kan jag brinna av mot i mitt inre för nån liten skitsak som jag egentligen inte bryr mig så mycket om. Alltså ja, fem månaders sömnbrist gör givetvis sitt här, men jag har typ alltid varit så här. Mer eller mindre. Svårt att inte reagera, lika svårt att dölja.

Och så ba inser jag: Jag är så jävla jobbig. Nej, men alltså ja. Jag ÄR det. Mitt känsloliv vet fan inte vad lagom är. Det är mycket och starkt, stormigt och rivigt. Inga lugna sjöar här inte. Och det är ju fett jobbigt? Eller?

Ja. Det är fett jobbigt många gånger. Att känna hur känslorna stormar hela riket som heter jag och likt Khaleesis drakar, sprutar ilsken eld över allt som rör sig (japp, GOT-nörd). Jag är så försvarslös. Vem fan kan värja sig mot eldsprutande drakar? I den stunden ÄGER känslorna mig och jag utagerar. Gärna med rösten. På riktigt vet jag inte vad som hände med min voice control för en dos av irritation och vi snackar inte höjd röst utan HÖJD RÖST. Ibland lyckas jag ta två djupa och hindra rösten från att höjas men då syns det tydligen väldigt väl på mig vad jag känner. Hade en kollega en gång som sa att hen tyckte det va obehagligt att ha diskussioner med mig för att jag fick rosiga kinder och eldig blick (nåt sånt här då eller 😳+🔥?).

Så ja, det här är jobbigt och det får mig många gånger att känna mig som en jobbig människa. En lite för höjd röst följs ofta av skam. Skam över att va lite för mycket, lite för snabbt. Sen jag fick min son har även parametern skuld kommit in. Skuld över att han får se och höra mig arg. Irriterad. Asförbannad. Ledsen. Och ångestfylld.

Så hur gör jag då? Hur förklarar jag för min son att känslor uppstår i hans mamma. Att dom kan komma att uppstå (har förmodligen redan gjort) i honom. Att det inte är farligt även om det kan kännas obehagligt. För han kommer ju se mig gråta mer högljutt än han nånsin kunnat (har redan hänt). Han kommer höra mig skrika fula ord (har också redan hänt). Och han kommer se badrums-/sovrums-/ytterdörren slås igen efter en arg utstampandes mamma (jajemen). Hur berättar jag för honom det jag själv så många gånger behöver höra?

Att det är ok med känslor. Även jobbiga och starka känslor. Dom är skitläskiga ibland. Det kan kännas som att dom förstör. Störiga, envisa jävlar. Men dom finns där och dom kan komma att bubbla upp. Och det är ok att dom gör det. Vissa uttrycker dom genom höjda röster, andra försöker trycka ner dom i nån inre dammig kista och några känner dom inte så starkt alls.

Jag känner dom och jag höjer rösten. Pga diagnos eller bara för att jag är en känslomänniska, vet ej. Jag ba gör det.

Och tro mig, det är ett livsprojekt att försöka undvika och hitta andra vägar, men ibland blir det så ändå. Det är så jävla mycket som vill ut och jag vet inte alltid hur jag ska hålla det inne. Eller få ut det på ett annat sätt. Och ja, det är skitjobbigt och många gånger känner jag mig jobbig. Men grejen är att det är mycket annat som kommer ut som också är starkt, om inte starkare. Som glädje, oändligt stark ninja-kärlek och en flod av kreativitet. I form av blogg-texter t.ex (touché!).

Är jag ibland rädd för att traumatisera min son när jag inte kunnat hålla rösten nere? Eller när jag gråtit av frustration med honom i min famn? Eh, ja! Oro är en av mina favoritkänslor, hallå? Men vore det inte starka känslouttryck så skulle det va nåt annat. Jag säger som min syster: Tacka fan att det finns terapi! Och så pratar jag med honom. Jag vet att han bara är en bäbis än så länge, men jag förklarar ändå vad som hänt. Varför jag var ledsen eller arg. Att det kan kännas obehagligt men det är inte farligt och att jag älskar honom, alltid.

Så ja, jag är en sån som skriker. Men även gråter, älskar och asgarvar. Som hellre släpper ut lite för mycket än för lite. Och tacka fan för det, annars skulle varken jag eller den här bloggen finnas.

Vi avslutar väl med en av livets låtar? 

💋