Ensam med livet

Skål! Ja det känns ju ändå rimligt att börja så då det är fredag och jag precis har landat i soffan med ett mustigt glas rött och orimligt mycket dillchips. Mys! Mm, det skulle en ju kunna känna och jag har väl till slut landat i den känslan. Men inte utan en fight med två röviga känslor jag kallar bävan och ångest. Det är nämligen så att jag är E-N-S-A-M.

Ja jag vet, det är väl inget att hetsa upp sig för. Lite ensamhet har ingen dött av? Det kan väl t.o.m vara rätt soft? Och tidigare i mitt liv hade jag tyckt det. Men nu är det så att jag inte har varit ensam en fredagkväll på sju månader. Eller nej, vänta. Nu är det så att jag inte har varit ensam NÅN kväll på sju månader. Eller nej, fan. Nu är det ju så att jag inte varit ensam nån kväll på 16 månader (inkluderar alltså liten-människa-i-min-kropp-tiden). Amen ni fattar grejen. Vi kan alla konstatera att det var fett länge sen jag var ensam en kväll. Visst har jag varit borta från familjen både kvällar och nätter, men då alltid i sällskap av nån annan (ojdå, höhö). Aldrig ensam. Så var vill jag komma?

Jo. I morse vaknade jag med en skev känsla i kroppen. Jag drömde nån slags udda sepia-färgad dröm om testamenten, död och gamla hus och kände bara att allt var lite "uhngggg". Vid nerrullande från säng (går aldrig ur den längre) slog det mig att jag skulle vara ensam ikväll. Och i samma stund förstärktes känslan av att allt var lite "uhngggg", till "UHNGGGG". Under hela dan har jag sen gått runt med en obehagskänsla, jagad av tankar (som jag hetsigt försökt parera) om att jag INTE vill va ensam.

Varför det här är intressant? Jo för att jag alltid har älskat att vara ensam! Det är liksom min grej. En ensamvarg förklädd till social struts. DET ÄR JAG! Jag har aktivt valt att vara hemma själv många fredagkvällar. T.o.m under mina ”unga festår” (är tydligen 73?). Och det har inte gett mig ångest eller obehagskänslor. Snarare har det skänkt mig lugn och utrymme att stöka runt i mitt eget huvud. Men idag var det annorlunda och en kan ju undra varför?

Jag har grottat runt i det här hela dan och kommit fram till två saker. 

Det ena är att när ensamhet inte är självvalt så är det svårare att uppskatta. Ursprungligen skulle jag hängt med min son och en kompis ikväll. Planer förändrades och det slutade med att jag fick hänga själv. Den här texten kommer landa i att det är ok och att det tom är rätt soft (sorry för spoiler), men vägen dit var krokig. För är det nån gång jag kan känna mig riktigt jävla ensam så är det när jag utsätts för ensamhet snarare än att försätta mig själv i det.

Typ som när mitt 23-åriga jag åkte till LA för att plugga och bodde första fem dygnen ensam på hotell utan att känna nån. Aldrig har jag varit mer sorglig än där jag satt, ensam i hotellrestaurangen varje kväll, och grät i min ceasarsallad. Det var vidrigt! Jag valde inte ensamheten, jag tyckte inte det va soft. Jag hade helt enkelt inte nån. Två månader senare kunde jag sitta själv i min lägenhet en torsdagkväll, men då var det avkopplande och härligt för då hade jag valt det. Hajar ni skillnaden?

Det andra som slog mig under mitt grottande, är det som händer under ensamhet. När jag är ensam så börjar världen i mig att sakta ner. Tankar och känslor börjar komma ikapp och kräver utrymme. Och förr i världen så var inte det hoppet så stort för jag hade den tiden för mig själv oftare. Men sen jag fick barn, och egentligen sen jag blev gravid, så har det utrymmet inte funnits. Det har fyllts av bäbis 24-7. Så att helt plötsligt stanna upp och vara ensam med livet... Ja, klart som fan att det har känts lite ångestladdat!?

Jag erbjöds ett frikort. En annan kompis ringde och frågade om vi skulle hänga. Frestande ja, men som den sanna utmanare av rädslor jag är sa jag nej (90% av sanningen är också att jag såg fram emot att sitta på toa hur länge jag vill ikväll). Förutom att va rädd för ensamheten, såg jag också chansen att våga stanna upp och låta det som behöver komma fram få göra det.

Så nu sitter jag här med mitt glas vin och ba välkomnar allt och är så JÄVLA bejakande och härlig. Nä, jag kliver genast av mina höga hästar. Det jag egentligen vill säga är att det denna gång varken har kommit någon ångeststorm eller livskrisande tankar. Tvärtom så har jag det jävligt skönt i min ensamhet. Jag njuter. Och jag är glad att jag vågade vara kvar i ensamheten för att upptäcka att den fortfarande kan vara soft! 

Nu finns det ingen tid kvar att spilla. 43 minuter på toa, minst. Romcom, chips, vin och sen däcka senast 21.50 mitt i fotbollen.

Livet 💘