Det är onsdag, ljuset har lämnat det vi en gång kallade dag och jag kan inte minnas när jag sov bra sist. Jag tror faktiskt inte riktigt att jag förstår begreppet "god sömn" längre.
Ja, det är en sån där härlig period nu. En sån där böckerna (läs: internet) kallar utvecklingsfas. Då nya förmågor frodas i min sons kropp och han till följd av det vaknar på nätterna. Inte en gång, inte två. Fyrtioelva känns mer bekant. Sömntortyr tror jag att du får upp om du slår på beteendet i nationalencyklopedin (läs: google). Ja ni fattar, det är ett jävla helvete. Det som en gång var jag och det som en gång var min kille, är nu två bleka vålnader som sluddrigt försöker kommunicera med varann. Vi är rätt fucked up i dess rätta bemärkelse.
Så förra veckan satt jag hemma i soffan med min son i knäet och BAM, så tog det slut. Energi, ork, tålamod. Allt var tomt och borta. Puts väck. Jag ringde min kille och på kvällen åkte jag hem och sov hos min mamma. Jag åkte hem dan efter bara för att återvända på kvällen. Det blev två nätter till. Vänta, känns det här bekant? Ja men just det, jag skrev en post för två månader sen som handlar om hur jag inte orkar. Hur jag tappar allt och... åker hem till min mamma och sover! Det börjar lukta mönster.
Mönster som heter: sömnbrist. För visst var det så förra gången också. Att min son sov kasst, och då även jag, och till slut tog energin slut. Men det där räcker ju inte riktigt som förklaring.
För det som också pågått nu är det här: att jag har jobbat. Balanserat tre olika kunder och projekt. Jag har också börjat se över min sons matvanor. Ratat barnmatsburkarna och gjort egen mat. NÄRINGSRIK mat. Jag har också (inte) tagit många pauser. (Inte) haft egentid. (Inte) simmat. (Inte) bett om barnvakt. Det har kavlats upp ärmar och bitits ihop käkar och jävlar vad D-U-K-T-I-G jag har varit.
Jag har även hållit igång min intention att skriva här en gång i veckan, posta varje tisdag. Tills jag inte gjorde det. För orden fastnade i hjärnan. Dom kletade ihop sig i den där gråa hjärnbarken innan de hann tänkas ordentligt och nå ut till fingrarna. Och en vecka va väl ok.
Men sen blev det en vecka till. Det var förra veckan. När det kraschade igen, ja livet alltså.
På onsdagen på väg ut till mamma tänkte jag febrilt hur jag skulle göra. Hur jag skulle förklara att jag inte skrivit på ett tag. Att jag kanske inte skulle göra det på ett tag till. Jag kom på en skön idé, hittade en skön bild, började formulera sköna meningar och så ba:
Nej. Stopp. Det räcker.
Den välkända poletten trillade långsamt ner och fann äntligen sin plats djupt inne i mig. Faktum som inte gick att blunda för. Som att jag inte sovit ordentligt på flera veckor. Eller snarare så här, att jag sovit röv i flera veckor. Blivit väckt en gång i timmen vissa nätter. Det är en erkänd tortyrmetod. For realz. Och det är lika med PAUS. I allt.
Så jag sket i att göra den där sköna posten. Istället började jag jobba på det jag faktiskt behöver. Att vara sämst. Kavla ner ärmarna så långt det bara går. Öppna munnen stort och låta käken hänga och dingla. Inte ta tag i nånting utan bara låta saker och ting vara. Bli ogjorda. Mer specifik åtgärdsplan: ta bort fjärde jobbuppdraget på väg in, boka av allt som inte innebär två vuxna på en bäbis och SLUTA LAGA EGEN NÄRINGSRIK MAT (= hurra för falukorv).
Kippar den duktiga flickan i mig efter luft? Klart som fan hon gör. Hon vill inte va sämst. Men det hon inte fattar och som jag får tvinga henne och mig att fatta är att när jag är "sämst" så är jag som allra bäst. För det är då jag börjar lyssna på vad jag behöver istället för vad jag tror att jag borde. Det är då jag vågar säga att jag inte orkar och ta hjälp. Och det är då jag vågar vara svag (fast egentligen är som allra starkast såklart).
Blev det snurrigt nu? Det jag försöker säga är bara att det är svårt att lyssna inåt, även för mig som har en jävla blogg på temat. Men jag kommer alltid tycka att vi är som bäst, coolast och mest beundransvärda när vi vågar göra det.
Alright, det har blivit söndag och nu ska den här trötta själen äntligen få vad hon behöver. En natt på hotell utan min son, med co-creatorn av min son.
GOD NATT DREAMERS 💖
